Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjort fäderneslandet[1]. När sedermera, kort efter roskildska freden, Brahe skyndade till Halmstad för att uppvakta konungen, kom denne honom till mötes utanför staden, omfamnade honom på det hjertligaste, och, sedan Brahe redogjort för hvad han dittills uträttat, fick han af konungen den vänligaste tacksägelse derför.
Brahe, ehuru alltid god hushållare och vanligen icke särdeles benägen att dela med sig af sitt goda, visade dock att, när det gälde fäderneslandet, han icke skydde några uppoffringar. Vid ryska krigets utbrott 1656 erbjöd han sig att lemna sin vida lugnare plats i spetsen för styrelsen i Stockholm för att leda Finlands försvar. När redan då ingen mer ville förskjuta kronan penningar, föreslog Brahe, att de förmögnare inom landet borde i eget namn upptaga lån för statsverket samt till säkerhet derför, en för alla och alla för en, pantsätta sina gods. Sjelf ville han föregå med eget exempel, men fann ej många villiga att ingå på detta förslag. Då lofvade han att på egen bekostnad förse Jönköpings besättning med erforderliga munförråd och att, ehuru lagligen fri från inqvartering, i sitt hus i Stockholm mottaga 10 till 12 soldater, samt yttrade sin förhoppning, att äfven andra af adeln måtte följa detta föredöme. Vid danska krigets utbrott 1657 var det manskap, han uppbådade, till stor del hans egna underhafvande, med hvilka han segrade vid Genevadsbro.
Under utskottsriksdagen i Göteborg 1658 var Brahe den, som hufvudsakligen ledde öfverläggningarna med ständerna. Han var också en af de första, hvilka Carl Gustaf gaf förtroende af sin föresats att förnya kriget mot Danmark samt ledde, sedan detta krig kommit till utbrott, försvaret åt norska sidan. Härunder gaf honom konungen ständigt del af sina egna företag och infordrade ofta hans yttrande i hvarjehanda angelägenheter. Slutligen, när kriget började taga en mindre fördelaktig vändning, kallade konungen honom till sig för att dagligen kunna med honom rådgöra. Sedermera stannade han hos konungen ända till slutet af November, då han insjuknade och måste låta föra sig öfver till Sverige. I Januari 1660 infann han sig dock vid riksdagen i Göteborg, men insjuknade der å nyo, då rådets sammanträden höllos hemma hos honom och äfven konungen ofta vid hans sjuksäng rådgjorde med honom om de vigtigaste ärendena. Innan han tillfrisknade, fick konungen sjelf intaga sjuksängen, hvilken för honom blef en sotsäng, och efter konungens död kom Brahe ännu en gång i spetsen för riksstyrelsen, der vi skola återfinna honom vid berättelsen om förmyndare-regeringen under Carl XI:s minderårighet.
Gustaf Horn, en bland de mest framstående härförarne ur Gustaf Adolfs skola och, om också icke den snillrikaste, dock den längst bepröfvade bland dem alla, hade efter Jakob De la Gardie erhållit rikets högsta krigarevärdighet, då han den 21 Februari 1653 utnämndes till riksmarsk och president i krigskollegium. Hans föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
