Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet intill slutet af danska kriget 1645 hafva vi förut omtalat. Följande året, då konungen i Polen företog starka krigsrustningar, hvilka man trodde riktade mot Lifland, sändes Gustaf Horn dit såsom generalguvernör att ordna försvarsanstalterna. Något anfall från polska sidan skedde dock icke, så att Horn kunde 1647 återvända till Sverige. Den 26 Mars 1651 utnämndes han af Christina till grefve och erhöll till grefskap kungsgården Björneborg i Finland, med derunder lydande 357 hemman. Tillika fick han, när hans brorsöner samma år blefvo friherrar, med Marienborg till friherrskap, exspektansrätt till detsamma. Följande året blef han åter generalguvernör i Lifland och stannade der äfven sedan han blifvit riksmarsk.
Nar kriget mot Polen utbröt 1655, hade Horn ledningen af anfallet från Lifland, ehuru det utfördes under Gustaf Adolf Lewenhaupts befäl. Carl Gustaf, hvars krigsföringssätt företrädesvis utmärkte sig genom anfallens djerfhet och snabbhet, var ej rätt belåten med den gamle riksmarskens betänksamma försigtighet vid detta tillfälle, utan hemkallade honom för att under konungens frånvaro hafva högsta inseendet öfver försvarsanstalterna inom riket, hvilket också var riksmarskens egentliga åliggande.
Här var ock Gustaf Horn på sin rätta plats och deltog alltifrån sin hemkomst i Augusti 1655 ganska flitigt i rådets öfverläggningar. Då penningenöden och det hotande danska kriget under våren 1657 föranledde ständernas sammankallande till landskapsmöten, reste Horn till det i Skara, men insjuknade under vägen. Han förmådde dock med ständerna öfverlägga om konungens budskap, men derefter förvärrades sjukdomen och två dagar efter mötets slut afled Gustaf Horn vid 65 års ålder den 10 Maj 1657. Hans maka, som skyndat från Stockholm vid underrättelsen om hans sjukdom, var närvarande under hans sista stunder. Hans begrafning firades med stor högtidlighet i Jakobs kyrka i Stockholm den 12 Augusti 1660, då hufvudstadens mest berömde predikant, pastorn i Storkyrkan Erik Emporagrius, öfver honom höll en likpredikan, i hvilken, bland annat, yttrades att den aflidne riksmarsken »alltid haft dygden för sitt lefvernes rättesnöre, varit idkesam i bön och åkallan, stridsam i krig, försigtig i fred, tålig i olycka, hofsam i medgång, förståndig i befälet, rättrådig i domar, redlig i sinnelaget, uppriktig i tal och åthäfvor samt allestädes ostraffelig.»[1]
Loford i likpredikningar äro visserligen icke alltid fullt tillförlitliga, men de nu anförda hafva fått full bekräftelse af andra samtida uppgifter, hvilka framställa Gustaf Horn både såsom härförare och såsom menniska i en ganska vacker dager. Såsom fältherre hade han visserligen icke Gustaf Adolfs skapande snille, icke heller röjde han den djerfhet, snabbhet och fyndighet i rörelserna, som utmärkte Banérs, Torstensons och Carl Gustafs krigskonst, men han utmärkte sig genom andra egenskaper, hvilka dessa tre saknade eller icke egde i samma omfattning. Hans rörelser voro på det sorgfälligaste beräknade att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
