Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enträget kräfde sin svåger för en skuld, hvilken denne iklädt sig, då Christina af De la Gardie köpt Ekolsund för att gifva det åt Clas Tott. Carl Gustaf, som alltid var i penningebehof, blef så förtretad öfver denna De la Gardies enträgenhet, att han utbrast: »Om det behöfs, skall jag pantsätta min krona för att befria mig från en så envis borgenär». Konungens tillgifvenhet för sin syster, i förening med hans undseende för en af högadelns mest framstående medfemmar, förmådde honom likväl att någon tid derefter återkalla De la Gardie till hofvet, der han infann sig kort efter Axel Oxenstiernas död samt blef vänligt och nådigt mottagen. Under högtidligheterna vid Carl Gustafs förmälning utmärkte han sig ock, såsom vanligt, genom lysande tillställningar, men ledningen af rikets penningeverk blef honom dock icke anförtrodd, ehuru han fick bibehålla riksskattmästaretiteln.
När följande året kriget med Polen utbröt, sändes, såsom förut är berättadt, De la Gardie att aflösa riksmarsken Horn såsom generalguvernör i Lifland, Estland och Ingermanland. När konungen vid Dalarö skildes vid De la Gardie, som der gick om bord för att afgå till Riga, förärade han honom, såsom nådebevis, en dyrbar värja, hvilken han sjelf fått af Christina, men visade sig sedermera, såsom äfven är berättadt, i flera till honom aflåtna skrifvelser ingenting mindre än nådig. Genom bristande förtänksamhet i anstalterna för Liflands och särdeles Rigas försvar samt långsamhet i sina åtgärder i allmänhet hade De la Gardie ådragit sig konungens missnöje, men sjelf trodde han sina fiender hafva ådragit honom denna nya onåd. För sin bror Jakob Casimir beklagade han sig öfver de bannebref han erhöll från konungen, utan något sitt förvållande, »allenast på falska rapporter». Sedan Rigas belägring var lyckligen öfverstånden, skref han ock till riksrådet Forbus: »Att en härlig seger öfver fienden är erhållen vorden, derför kan jag ej nog tacka den gode Guden, som så underligen denna lilla hop genom mig hulpit emot en så mäktig fiende. Jag kan väl tänka, att häröfver i Sverige den ene fröjdas och den andre grinar och skämmes, och hoppas jag, att nu flere af mina fiender af ondska spricka denna gång.» Man finner, att De la Gardie nu, likasom under sin onåd hos Christina, gaf sina fiender skulden för det missöde, som träffat honom, men deremot tillskref sig sjelf äran af Rigas räddning, ehuru både samtid och efterverld tillerkänt Helmfelt största förtjensten deraf. Onekligen gaf emellertid De la Gardie vid detta tillfälle många bevis både på ihärdig fasthet och på personligt mod samt vederlade på ett ganska lysande sätt den beskyllning Christina gjort honom att vara feg, hvilket ock skulle för en svensk ädling den tiden varit något oerhördt.
Efter den lyckliga utgången på Rigas belägring återvann emellertid De la Gardie konungens förtroende, och under åren 1657 och 1658 finna vi för honom en ny nådens tid, då han erhöll flera gåfvor och förläningar samt fick uppdrag att, biträdd af Bengt Oxenstierna, Schlippenbach och Björnklou, leda fredsunderhandlingarna med Polen. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
