Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henneberg i Thüringen. Då en öfverlägsen fiendtlig styrka samlade sig för att i Januari 1637 öfverfalla dessa regementen i sina vinterqvarter, förekoms detta anfall af öfverstarne Wrangel och Dörflinger, som med sina regementen angrepo vid Meiningen fienden så häftigt, att han måste draga sig tillbaka, med förlust af 3 kanoner, 1,000 fångar och hela sin tross. Någon tid derefter blef Wrangel, vid ett anfall mot staden Grosshain i Sachsen, sårad i hufvudet, så att han föll af hästen, hvarefter man började plundra honom och skulle just rycka af honom hans gyllene halskedja, då en svensk ryttartrupp kom till hans bistånd och fördref plundrarne. När hans sår började läkas, öfverfölls han af en svår skarlakansfeber, men tillfrisknade dock så pass, att han kunde åtfölja Banér under dennes berömda återtåg från Torgau i Pomern, der Wrangel stäldes under sin faders, fältmarskalkens, befäl. Här utförde han åter flera raska krigsbragder, men skickades i början af året 1638 af Banér ännu en gång till Sverige för att utverka nya truppers afsändande till Tyskland, hvilket äfven skedde, hvarefter han deltog i Banérs segerrika fälttåg, sedan denna förstärkning satt honom i stånd att åter gå anfallsvis till väga.
I Juni 1638 blef Wrangel generalmajor och chef för Dalregementet samt användes så väl under detta som de båda följande åren ofta af Banér att intaga befästade orter i Sachsen och Böhmen. Vid eröfringen af en bland dessa, det svårtillgängliga, på tre sidor af vatten skyddade slottet Vetschau, begagnade Wrangel en list, som lyckades fullkomligt. Han hade fått veta, att slottets besättning väntade en förstärkning, hvarföre han fördelade sin styrka i två afdelningar, af hvilka den ena syntes vid slottet, förföljd af den andra. Besättningen, som tog för afgjordt, att de förföljde utgjorde den väntade förstärkningen, skyndade att för dem öppna slottsporten och förde så fienden in i fästningen. I början af året 1644 åtföljde Wrangel Banér under tåget mot Regensburg, der han var nära att öfverrumpla sjelfva kejsaren och den samlade tyska riksdagen, samt stannade derefter hos Banér ända till hans död den 10 Maj 1641.
De, som inom Banérs här stodo i befälet närmast under honom, voro Adam Pfuel, Arvid Wittenberg och Carl Gustaf Wrangel, alla tre generalmajorer och alla tre kände såsom modige, duglige och erfarne krigare, bland hvilka det icke var lätt att tillerkänna någondera ett bestämdt företräde framför de öfrige, hvarföre ock mellan dem rådde en viss spänning, som visade att ingendera skulle vilja underkasta sig den andres öfverbefäl. Också hade Banér under sin sista sjukdom föreskrifvit, att de efter hans död skulle gemensamt föra befälet, till dess en ny öfverbefälhafvare blefve af svenska regeringen utnämnd. Den kejserliga härens öfverbefälhafvare, Piccolomini, beslöt begagna detta tillfälle, då svenska hären efter förlusten af sin store härförare hade en delad ledning. Han anföll derföre med öfverlägsna stridskrafter den vid Wolfenbüttel stående svenska hären, med hvilken den i fransk tjenst öfvergångna weimarska under Guébriant och den lüneburgska, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
