Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de unga hertigarna af Braunschweig-Lüneburg förenat sig. Den svenska hären intog högra flygeln, de båda öfriga den venstra. Mot den högra riktades det fiendtliga anfallet och Wrangel var den, som fick mottaga det. I fem timmar fördes striden med yttersta våldsamhet, hvarunder det svenska och det kejserliga fotfolket gingo hvarandra så på lifvet, att intet rådrum fans för laddning, utan svärden och gevärskolfvarne voro de enda vapen, som kunde begagnas. Weimarianerne och lüneburgarne förhöllo sig stilla, men slutligen kom Königsmarck svenskarne till undsättning och afgjorde segern genom upprepade rytterianfall. Fienden kastades tillbaka med en förlust af nära 5,000 man, hvarförutan 30 tagna fanor och standar hemskickades till Sverige, jemte Banérs lik, som åtföljt hans här till Wolfenbüttel. Samtida berättelser tillskrifva Wrangel hufvudsakliga äran af segern samt synas icke tillägga Pfuel och Wittenberg någon andel deri. De weimarska och lüneburgska härarne, som utgjort venstra flygeln, hade under striden icke rört sig ur stället och kunde icke ens förmås understödja svenskarne för att fullfölja segern, hvarföre den ock hade föga betydande följder.
Efter denna strid utbröt missämjan mellan Wrangel och Pfuel i öppen ovänskap, hvaraf Pfuel fann sig föranlåten att lemna hären, inom hvilken äfven i öfrigt rådde mycken söndring, så att det endast var med yttersta svårighet, som det lyckades Wrangel att, understödd af Königsmarck, Dörflinger, Mortaigne och några andra bland det högre befälet, samt medelst utdelning af penningar, förskjutna af Adler Salvius, hålla trupperna tillsammans till dess den nye öfverbefälhafvaren, Lennart Torstensson, hann anlända, hvarefter Wrangel blef, under honom, likasom förut under Banér, en af de verksammaste och mest anlitade afdelningsbefälhafvarne. Flera ännu i behåll varande bref från Torstensson till hans »högtärade synnerligen gode vän och broder» Wrangel vittna om det goda förhållandet dem emellan och om det förtroende, den store fältherren hyste för denne sin underbefälhafvare, hvilken han under våren 1642 sände till Sverige för att påskynda afsändandet af nya förstärkningar, under slaget vid Leipzig samma år gaf befälet öfver centern och i Januari 1645 befordrade till general öfver artilleriet. Redan året förut, när Torstensson ryckte in i de danska staterna, hade Wrangel fört befälet öfver hela artilleriet jemte en del af fotfolket, samt intagit Rendsburg i Holstein och i förening med sin slägting Helmut Wrangel lagt Jutland under svensk lydnad.
Vi hafva förut berättat huru efter Clas Flemings död, när svenska flottan låg instängd i Kiels hamn, Wrangel, enligt den döende amiralens önskan, öfvertog befälet öfver flottan, ehuru han icke förut tjenstgjort vid densamma, och huru han med tillhjelp af en uppblåsande gynsam vind lyckades rädda densamma. Att ett sådant befäl anförtroddes honom af Torstensson och att det skedde enligt båda amiralerne Åke Ulfsparres och Clas Bielkenstiernas önskan, hvilka sjelfmant stälde sig under Wrangels befäl, vittnar hvilket högt anseende för mod och beslutsamhet han då redan förvärfvat. Han fick också behålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
