Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Riksdagen i Göteborg 1660
- Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfdes för att innesluta Hald. Vore detta omöjligt, skulle dalkarlarne med något rytteri skickas att intaga Winger (Kongsvinger) skans. Om den och Hald eröfrades, så kunde man vid Eidswold och Näs’ prestgård fatta fast fot och derefter, fram på sommaren, sedan förstärkning kommit, intaga Fredriksstad.
Dessa anordningar, anbefalda i slutet af Januari, voro, jemte föreskrifterna till de svenska fredsunderhandlarne i Danmark, de sista åtgärder Carl Gustaf vidtog för att tilltvinga sig en sådan fred, han ville medgifva, ty vid denna tid kallades han hastigt och oförmodadt bort från sin verksamma bana, sina vidtfamnande planer.
Carl Gustafs död.
Carl Gustaf, en af de verksammaste och rörligaste män, som någonsin burit en krona, hade likväl en kropp, som borde utgjort ett väsentligt hinder för denna rörlighet. Han var kort och tjock till växten och synnerligast under de senare åren hade hans fetma betydligt tilltagit. Äfven hans helsa var ej pålitlig. Andedrägten var ofta besvärad af tyngd och hosta, som tilltog i samma förhållande som fetman. Matordningen var heller icke den bästa och följaktligen också icke matsmältningen, ty konungen åt vanligen både för mycket och för fort. Tillika bodde inom denna dästa och oviga kropp den lifligaste ande, med ett verksamhetsbegär, som aldrig kunde tillfredsställas, och en inbillningskraft utan gräns. När motgångarnes tid kom, när verksamheten mer och mer stäcktes, när inbillningskraften ej längre fick sväfva ut i gigantiska framtidsplaner, utan mer och mer rufvade öfver lidna förluster – då blef också helsan allt mera ohjelpligt bruten. Carl Gustaf hade visserligen en ovanlig själsspänstighet, som i allmänhet bar motgångarna med beundransvärdt jemnmod, men de hade under det sista året varit allt för många och allt för tätt följt på hvarandra, missräkningarna hade varit allt för stora, förödmjukelserna allt för känbara för hans stolta sinne, att icke slutligen detta jemnmod skulle rubbas, och ju mera han bemödade sig att inom sitt eget bröst stänga sina bekymmer, desto mera led hans helsa deraf.
Den 11 Januari 1660 hade konungen bevistat Christer Bondes begrafning. Samma afton kände han sig illamående, och snart tillkommo feberrysningar, allmän mattighet, tryckning under bröstet, tung andedrägt, hufvudvärk, törst och svår hosta. Ovan vid allvarsamma sjukdomar, ville han ej afhålla sig från sina vanliga arbeten, hvarigenom sjukdomens häfvande försvårades. Genom användandet af kraftiga läkemedel inträdde dock någon förbättring under den 4, 5 och 6 Februari. Konungen började åter arbetena med riksdagsärendena och sysselsatte sig den 7 Februari med de kinkigaste bland dessa – ständernas besvärspunkter. Sedan han ända till sent på qvällen varit upptagen häraf, inträffade under natten ett svårare utbrott af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0347.html
