Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdomen, som tillika visade sig mera elakartad än förut. På konungens egen begäran blef han åderlåten och af blodets upplösta beskaffenhet insågo läkarne den nu öfverhängande lifsfaran. De följande dagarne blef ock sjukdomen alltmera betänklig, och den 10 ville konungen af sina läkare hafva ett bestämdt yttrande, om fara var för lifvet. »Säg mig, om jag skall dö?» sade han. »Säg det uppriktigt, ty jag har aldrig varit rädd för döden och är det ej heller nu.» Svaret var icke lugnande, och redan samma dag tillkallades själasörjaren, doktor Emporagrius. Efter dennes besök talade konungen med sin syster, Maria Euphrosyna, om rikets förvaltning under hans sons minderårighet, men emellanåt flögo hans tankar tillbaka till hvad som mest grämde honom. Han suckade djupt och utbrast: »Fyen, min syster, Fyens förlust blifver min död». Samma dag utnämnde han emellertid elfva nya riksråd och började anordningarna för riksstyrelsens förande efter hans död.
Tidigt följande morgon, den 11, kom Emporagrius, efter befallning, åter till konungen, hvilken ännu hade så mycken styrka qvar, att han, ledd af drottningen och Nils Brahe, förmådde gå in i hennes rum, der afhöra skriftermålet, göra sin syndabekännelse och mottaga nattvarden. Vid bekännelsen talade konungen nära en halftimme oafbrutet och redigt, erkände »sina många och stora synder, synnerligast i ungdomsåren; klagade ock, att han ej, såsom han velat, bort och saken behöft, kunnat vårda rikets inre förvaltning. Till dess försvar och bästa hade han dock aldrig sparat sig sjelf, aldrig skytt vakor eller arbete, faror eller bekymmer, hetta eller frost, hunger eller törst. Dock icke af dessa förtjenster, utan af Guds barmhertighet och Christi försoning allena, kunde han hoppas nåd och salighet.»
Under dagens lopp ökades dödstecknet och sjelf öfvertygad om det snart förestående slutet, uppmanade konungen nu drottningen och riksråden att genom snar fred skaffa riket säkerhet och lugn. Den 12 Februari blef han ännu svagare, hans testamente uppsattes, och han tog ömt afsked af sin gemål, sin syster och sina närmaste vänner. Till fältmarskalken Gustaf Stenbock sade han: »Låt se, min kära Stenbock, att I blifven lika trogen emot min son, som I varit mot mig, och öfvergif honom aldrig, så länge I lefven». När amiral Clas Bielkenstierna kom in till konungen, räckte denne honom handen och sade: »Farväl, min hederlige Bielkenstierna! Tack för hvar dag vi varit tillsammans!» Den gamle sjöhjelten förmådde ej svara, utan vände sig bort och torkade tårarna från sina väderbitna kinder. Mot natten ökades plågorna och konungen kunde ej mera ligga, utan hölls i armarna af riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och af Nils Brahe. Vid midnatten tillkännagaf läkaren att döden nalkades. Konungen tog afsked af alla kringstående och begärde sitt testamente att underskrifva, hvilket också skedde. Vid Emporagrii tröstande tilltal utbrast konungen: »Gud vare mig nådelig!» Dessa voro hans sista ord och kort efter deras uttalande afled han i Oxenstiernas och Brahes armar stilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
