Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man hade sålunda nu belutat mottaga Christina, men man var dock ej rätt ense om huru detta mottagande skulle ske. Adeln gjorde ingen svårighet att möta henne, men väl presterne. Hon var, menade de, en affälling från landets religion och kunde hafva med sig katolske andlige, hvilka man ej borde visa någon ära. Biskop Enander var dock af annan mening och ansåg att man snarare borde söka än undfly drottningens umgänge, i hopp att kunna återföra henne till den religion, hon frånträdt; men i denna punkt fick han ej ståndet med sig, utan några deribland yttrade till och med, att drottningens närvaro, så vida hon skulle bo på slottet, kunde vara farlig för den unge konungens person, emedan påfven kunde, enligt de katolskes sed, hafva bland hennes omgifning »någon förgiftig menniska dertill utsänd». Då presterne ej ville möta drottningen, ansåg rådet onödigt, att borgare och bönder gjorde det, emedan hon nu icke vore någon regerande person.
Den 1 Oktober på aftonen kom drottning Christina till Stockholm och mottogs »med så mycket skjutande, att jorden darrade och fönstren i staden röko sönder», heter det i en berättelse från denna tid. Hon fick sin bostad på slottet i samma våning, der hon bott under slutet af sin regeringstid. Redan samma afton mottog hon en välkomsthelsning å konungens vägnar samt dagen derpå å rådets och adelns. Innan rådets deputation afgick, hade riksdrotsen ensam besökt henne och blifvit med välvilja mottagen. För honom uppgaf hon, att hennes resa varit föranledd af bekymmer både öfver styrelsens inrättning efter Carl Gustafs död och öfver sina enskilda angelägenheter. Hon rådde, att man borde taga sig till vara för hertig Adolf Johan, hvars deltagande i regeringen kunde blifva vådligt både för rådet och hela riket, samt bad, att en kommission måtte nedsättas för att taga hand om hennes enskilda angelägenheter. Redan följande dagen öfverlemnade hon ett memorial, hvari hon begärde stadfästelse å de förmåner, som vid hennes tronafsägelse blifvit henne beviljade, med tillägg att vid denna stadfästelse uttryckligen måtte införas, det hennes religionsförändring ej skulle lända henne till förfång i afseende å sitt underhåll eller till tadel bland Sveriges inbyggare.
Om denna hennes begäran höllos nu ganska vidlyftiga öfverläggningar både inom rådet och inom samtliga riksstånden. Bland dessa behandlade i synnerhet presteståndet med stor stränghet både drottningen och hennes anspråk. Hon hade ock sjelf gifvit icke liten anledning till denna ovilja genom att på slottet hålla katolsk gudstjenst för öppna dörrar. En deputation från presteståndet infann sig hos henne, och erkebiskop Lenæus frågade drottningen om hon ej ville återgå till evangeliska läran och öfvergifva den villfarande religion hon antagit; men härtill svarade hon tvärt nej, tilläggande att denna religion kostat henne allt för mycket, att hon skulle öfvergifva densamma. Då erkebiskopen talade om påfvens anläggningar och att han gjorde allt för att förderfva dem till både kropp och själ, svarade hon: »Jag känner påfven bättre än I; han skulle icke vilja gifva 4 daler för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
