Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosenhane och Nils Brahe, till riddarhuset för att söka förmå ståndet till eftergift. Landtmarskalken svarade, att då rådet vid Göteborgs riksdag dragit adeln med sig i beslut, som ådragit den de andra ståndens hat, samt likaså begagnat dess medverkan till att utstöta hertigen, så hade ståndet med skäl väntat att nu få behålla sin rösträtt. Rådet egde blott att föreslå, men ständerna tillhörde det att välja ledamöter i regeringen. Så vida icke det tagna steget betraktades såsom ogjordt och valet hemstäldes till ständernas godkännande eller förkastande, så ville adeln resa hem och lemna riksdagen. Alla rådets föreställningar voro fruktlösa, »adeln kunde ej taga sina ord tillbaka». Man klandrade ock skarpt på riddarhuset de öfriga stånden, att de ej upprätthållit ständernas rättigheter, och en deputation till adeln från presteståndet måste vända om utan att få företräde. »Det var», skref biskop Terserus, en af af hufvudpersonerna inom presteståndet vid denna riksdag, »en farlig paroxysm, som på ett hår när hade upphäft riksdagen och bragt fäderneslandet i inbördes krig.»
Inom rådet höllos många och långa öfverläggningar. Clas Tott och några andra ville försvara rådets valrätt och begagna de andra stånden mot adeln; men Gustaf Bonde ansåg rådligast att söka draga de ofrälse stånden till adelns mening, hvartill adeln borde förmås bidraga, »för att åtminstone betaga adeln den inbillning, att den ensam disponerar saken». Inre split vore det värsta af allt. Komme det till vapen, kunde den få spiran, som minst borde hafva den, såsom Cromwells exempel visat. Man beslöt ock slutligen att foga sig efter adeln, i hvilken rådet alltid hade sitt säkraste stöd, hvaremot ofrälse ståndens bistånd vore mindre att räkna på och lätt kunde kasta öfverända hela frågan om riksstyrelsens ordnande. De skedda utnämningarna förklarades derföre endast såsom ett förslag, och den 23 Oktober hölls å riddarhuset omröstning om de tre föreslagne. Lars Kagg och Magnus Gabriel De la Gardie valdes enhälligt af alla tre klasserna, den förre till riksmarsk och den senare till rikskansler; men Herman Fleming fick af tredje klassen blott 16 röster mot 120, af andra klassen 2 mot 7 och af den första 5 mot 38. På en mängd röstsedlar hade man ej åtnöjt sig med ett enkelt nej, utan gjort åtskilliga tillägg, såsom »nej! nej! nej!» eller »korsfäst!» eller »fräls oss från ondo!» o. s, v. Allt visade, att reduktionsvännen Herman Fleming var mycket illa anskrifven på riddarhuset. Adelns förfarande vid detta tillfälle innebar för öfrigt en uppenbar olaglighet, ty Fleming så väl som De la Gardie hade, den ene å riksskattmästare- och den andre å rikskanslersembetet erhållit fullmakt af Carl Gustaf, medan denne ännu var i full utöfning af konungamakten och hans rättighet att utfärda sådana fullmakter alltså obestridlig, hvaremot hans rätt att utnämna Adolf Johan till riksmarsk kunde ifrågasättas, emedan hertigen ej var svensk adelsman. Valet af riksmarsk var således i sjelfva verket det enda, som lagligen kunde underställas ständernas godkännande, och så hade rådet, äfven uppfattat denna fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
