Print (PDF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
Carl XL
Under förmyndarestyrelsen tjenstgjorde Lorens von der
Linde i krigskollegium och var icke sällan den ledande
derstädes, sedan Wrangel blifvit riksmarsk och ofta
var frånvarande. Von der Linde motsatte sig icke
sällan de af Gustaf Bonde föreslagna besparingar,
synnerligast när de rörde krigsmakten eller
krigskollegium, och röjde ingen större sparsamhet med
statens medel än med sina egna. Han befordrades till
fältmarskalk 1665 och afled ogift i Stockholm den 25
Juni 1671. Han synes icke varit begåfvad med några
synnerligen öfverlägsna egenskaper, men var gladlynt,
frimodig, oegennyttig och välmenande samt derföre
allmänt omtyckt både af höga och låga.
Carl Mörner, friherre till Tuna i Östergötland,
herre till Mörners-hölm, Lembeleborg och Näs i
Vestergötland, son till landshöfdingen i Åbo Otto
Helmer von Mörner, som från Brandenburg inflyttat
till Sverige, var född i Stockholm den 21 Februari
1605. Vid 15 års ålder anstäldes han som kammarsven
hos Gustaf Adolf och åtföljde honom under tyska
kriget samt deltog i slagen vid Leipzig och Lutzen,
blef 1634 assessor i Göta hofrätt och två år derefter
i revisionskammaren, så häradshöfding i Kinnevajds
härad i Småland, kammarråd, landshöfding i Wiborgs
län, guvernör öfver Ingermanland och Keks-holms län
samt president i Dorpts hofrätt. I Juli 1652 blef
han friherre och i Februari följande året riksråd. I
egenhändiga anteckningar har han lemnat en utförlig
berättelse om åtskilliga äfventyr, dem han i sin
ungdom upplefvat under sina resor i Holland och
Frankrike samt under sitt deltagande i trettioåriga
kriget. Så omtalar han, bland annat, huru han var
med Gustaf Adolf i slagtnin-gen vid Lutzen från
början till slut och med egna ögon såg, »huru han
satte sig i spetsen för öfverste Stenbocks trupper
och af fienden, som han, redan allesammans trodde
vara på flykten, genom en caracole bortrycktes och
invecklades, till dess den ene här, den andre der kora
fram och trupperna af sig sjelfva svängde om, hvarom
historieskri-benterne utförligare måga förtälja. Hela
natten låg jag bredvid hans lik och hade icke ätit en
enda munsbit sedan söndag middag, och detta skedde en
tisdag; hade således vid pass 40 timmar varit utan
både mat och dryck. Enär jag nu dagen derpå förnam
att fienden var på flykten och vi skulle lägga liket
i en kista och följa armén, för att fira konungens
likbegängelse, då intogs jag så af sorg och hämnd,
att jag började skjuta, sticka och hugga ihjel alla
fiender, jag under vägen öfverkom, som blifvit efter
på retiraden, hvilket jag aldrig tillförene gjort,
hvarken i Leipzigerslagtningen eller i denna, utan
hellre hulpit till att frälsa en stackars menniska
än nedgjort densamma; men som det icke dröjde länge,
att vi följde armén, så dröjde icke heller min ifver
länge, utan jag anbefalde hämnden åt Gud. Vakade
sedermera alla nätter öfver min salige och på så
olyckligt vis omkomne herre och hjelpte på mina
egna skuldror att bära honom ut och in, först till
Spandau, der drottningen med tårar och jemmerrop var
oss till mötes, derifrån till Wolgast och så vidare
ända till Sverige».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
