Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt.» Rålamb hade intet emot detta förslag, blott det skedde enligt uppdrag från ståndet, hvarföre detta borde få del af förslaget, samt att framställningen till rådet gjordes på det minst stötande sätt, då meningen ej var att tillställa, utan tvärt om att undvika oreda. Härefter bifölls Gyllenstiernas förslag med det af Rålamb gjorda tillägg, och sedan ståndet i plenum fått del deraf, beslöts att utskottet skulle begära ett samtal med rådet.
Denna begäran föranledde långa öfverläggningar inom rådet och blef först efter mycken tvekan beviljad. Sedan utskottet infunnit sig hos rådet, yttrade landtmarskalken det adeln förestälde sig, att dess fri- och rättigheter voro gemensamma med rådets och att den, tillika med rådet och krigsbefälet, ansåg sig kunna motväga de öfriga stånden. Samma mening hade ock konung Gustaf Adolf alltid yttrat och aldrig velat något besluta förr, än han varit ense med sina riksråd, som med adeln i intressen, slägt och vänskap äro förbundne. Och som adeln alltid hade gått öfverheten tillhanda »med trohet och devotion», hade den ock förmodat att i samma sin förmån blifva bibehållen. Nu hade dock vid innevarande riksdag inträffat, som man hoppas ej af uppsåt, att adeln, sedan den afgifvit sitt utlåtande, blifvit öfverröstad, och som sådant länder konungen sjelf till »skada och afsaknad», begärde adeln att rådet ville hädanefter det undanböja och förhindra.
Sten Bielke svarade å rådets vägnar, med lyckönskan till den förtrolighet, som vid detta sammanträde visat sig rådet och adeln emellan, samt försäkrade ståndet om sina egna och sina embetsbröders uppriktiga och goda afsigter, men bad utskottet lemna rådet en stunds betänketid till ytterligare svar.
Utskottet aflägsnade sig och derefter uppstod inom rådet en diskussion, som kan förtjena omnämnas, emedan den angifver rådets uppfattning af sin ställning till adeln och af detta stånds rättigheter. Banér påstod adelns mening vara, att konungen med dess och rådets bistånd kunde drifva igenom hvad som helst. Samma slutsats drogo äfven Bååt, Tott, m. fl., och voro färdige att helt och hållet erkänna de grunder, hvarpå adeln stödde sig. Tott tillstyrkte att gifva något efter, för att vinna adelns välvilja, dock utan att ursäkta hvad skedt var, på det ej hvad man vunnit i sak måtte gå förloradt. »Men tillika», anmärkte Bielke, »bör man söka rätta det, hvaröfver den klagar», samt föreslog att man skulle svara utskottet »att riksens råd var med detsamma ense i grunder och maximer, såsom de der voro sådana, att de lända konungen och riket till tjenst och adeln till välfärd; att man ej så noga borde yrka på hvad som händt, men att rådet ville så laga, att allt hädanefter i god förtrolighet rättas, samt att adeln anmodades hädanefter utan förbehållsamhet meddela sig med rådet.»
Bielkes förslag gillades och han framförde sjelf svaret till det åter inkallade utskottet samt anmodade detsamma att närmare utlåta sig. Landtmarskalken anförde nu, såsom exempel på skedd öfverröstning till förfång för adeln, ärendena angående hertigen och valet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
