Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Banér åter trodde det vara bäst att blifva vid det gamla sättet att gå till väga, eftersom ändamålet ändock kunde vinnas genom förtrolig gemenskap mellan adeln och rådet. Resultatet blef ock, att man endast skulle inberätta hvad som förefallit.
När detta skedde följande dagen, den 22 Juli, yttrade De la Gardie, att adeln ej hade något billigt skäl till klagan. I frågan om hertigens anspråk hade rådet först bragt adeln till sin mening och sedan låtit de andra stånden komma till votering. Vid valet till riksamiral hade man ock, ehuru med möda, bragt adeln till att vika, och det utan att ens nämna eller i ringaste mån stödja sig på de andra stånden. I afseende på drottning Christinas angelägenheter åter hade adeln att tacka sig sjelf för hvad som händt, emedan den ej sökt råd i en så vigtig fråga. Hvad angick deras åberopande af forna dagars sed, så syntes de ej vara rätt väl underrättade, »emedan alla konungar och särdeles Gustaf Adolf brukat sondera rådet, men ej adeln, innan något på riksdagarna blifvit proponeradt. Så skedde ock alltid nu, och rådet kunde väl meddela sig med adeln på förhand, men ej vidare. Ej heller hade de mycken grund för sina öfriga anspråk dem de sökt styrka med lagens ord, och hade de för öfrigt dermed rört vid regeringssättets grundvalar, såsom ock Rålamb insett och sökt förklara de alltför djerfva uttrycken; men icke heller hans förklaring var tillräcklig, så vida som han ville af adelns, krigsbefälets och rådets meningar göra tre vota.» Adeln hade således besvärat sig utan skäl och borde få en föreställning derför. Bielke afrådde en sådan, men kanslern fick flertalet på sin sida; dock borde föreställningen ske ensamt af rådet, såsom lindrigare och mindre stötande än om det skedde af regeringen och rådet gemensamt. Hvad Gyllenstiernas uttryck särskildt anginge, ansåg De la Gardie det vara »illa gjordt, ja mycket farligt att vidröra något, som angick de andra ståndens rättigheter. Det var väl godt, att konungen hade adeln sig tillhanda, den han alltid måste anlita, men riket bestod af fyra stånd, som hade fria vota». Gyllenstierna hade dessutom fört mycket annat oförsigtigt tal på riddarhuset och borde tills vidare afhålla sig derifrån. Tott rådde emellertid, att man borde fråga adeln om det var dess mening, som Gyllenstierna framfört, särdeles som man ändock ej kunde utan adelns hörande något öfver honom besluta. Detta förslag bifölls, och man beslöt, att »adeln skulle tills vidare med godt manér sonderas, huru den upptager saken».
Slutet blef, att Bielke å rådets vägnar förklarade för adelns utskott, att regeringen erkände för god och fast den af adeln yttrade grundsats, att konungens styrka består mest af ridderskapet och adeln. Derpå visade han, huru ståndet alldeles icke af hvad som dittills vid riksdagen förefallit kunde hemta någon grund till klagomål att hafva blifvit förbigånget eller öfverröstadt. Om adeln framgent alltid ville »med rådet pläga en god och förtrolig kommunikation, varder rådet utan tvifvel meddelandes allt hvad till rikets bästa och ståndets välfärd kunde lända». Hvad herr Gyllenstierna vid sista sammanträdet yttrat, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
