Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankalla rådet, på det de måtte der få framföra sitt påstående om ansvar å rikskanslern enligt lag. Sammankomsten hölls, och de fyra riksråden afgåfvo en anklagelseskrift mot De la Gardie, grundad på det stadgande, landslagen innehöll om ansvar för obevisade smädelser mot riksråd. De begärde tillika, att ingen af rådet måtte tillåtas besöka kanslern, innan han bevisat sina beskyllningar.
Kanslern var likväl ej den, som underlät att försvara sig. Det skedde vid nästa sammanträde medelst en vidlyftig försvarsskrift, i hvilken han sökte rättfärdiga sitt uppförande och påstod, att, om hans motståndares samveten varit rena, skulle de icke tagit åt sig hans allmänna anmärkningar. Slutligen anhöll han hos regeringen, att han måtte få draga sig tillbaka på landet och upphöra med utöfningen af sitt embete, hvilket han icke ville återtaga förr, än han vid nästa riksdag kunde begära och erhålla upprättelse för den skymf han lidit.
Den skarpa tonen i denna skrift ökade förbittringen hos De la Gardies ovänner, men hans hotelse att tills vidare nedlägga sitt embete väckte tillika icke så liten oro inom rådet, emedan en så uppenbar brytning inom regeringen lätt kunde skada dess anseende så inom som utom riket. Enkedrottningen gjorde också allt för att bemedla en förlikning samt förmådde slutligen De la Gardie att samtycka till bibehållande af sitt embetes utöfning, hvarvid han dock förbehöll sig att på riksdagen söka upprättelse. Men följande dagen, då rådet åter var samladt, anhöllo de fyra riksråden att få del af kanslerns skrift för att få besvara den och mot honom fortsätta sina påståenden. Då förklarade De la Gardie, att han gått så långt han kunnat för att bibehålla enighet, men som man icke tycktes fästa något afseende dervid, så återkallade han nu sitt medgifvande och skulle icke inträda i utöfningen af sitt embete förr, än han fått upprättelse, hvarefter han lemnade rådkammaren, der stor förvirring rådde efter hans bortgång. Man lyckades slutligen, ehuru icke utan svårighet, att förmå Björnklou och de öfriga tre riksråden till eftergifter och en förlikning ingicks, som hade till följd, att De la Gardie bibehöll utöfningen af sitt embete ehuru han från denna tilldragelse icke återvann sitt förra inflytande.
Under dessa partisöndringar hade oredan i statshushållningen fortfarit och ytterligare ökats. I stället att vidtaga besparingar inrättades den ena nya tjensten efter den andra. Så tillsattes 1665 en »generalinspektor öfver ordningarna», hvilken skulle lyda under kanslikollegium, och 4 kommissarier i kommerskollegium, en för politien, en för landtbruket, en för handeln och en för manufakturerna, samt 1666 en vägmästare, som skulle hafva uppsigt öfver alla vägar och gästgifverier, vara tillstädes vid vägarnes årliga förbättring, tillse, att de rättades o. s. v. Man hade äfven 1665 ämnat inrätta ett »collegium chemico-metallicum» samt ett byggnadskollegium, i hvilket riksrådet Gustaf Oxenstierna skulle blifva president, såsom riksinspektor öfver byggnadsväsendet i rikets alla städer, samt biträdas af en vice president, åtskilliga assessorer m. fl., hvilkas årliga aflöning beräknades till 15,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
