Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mera följdrika voro Sveriges förhållanden till Frankrike. Under de första åren hade franska regeringens förfarande vid flera tillfällen väckt oro hos den svenska. Ett förbund mellan Frankrike och Danmark hade den 3 Augusti 1663 blifvit af danska sändebudet Hannibal Sehested afslutadt i Paris, och man anade deri några hemliga artiklar till förfång för Sverige. Sådant var ock verkliga förhållandet. Båda konungarne hade utfäst sig att bistå hvarandra med minst 8,000 man och Frankrike skulle till Danmark betala 300,000 rdr i subsidier. Blefve Danmark angripet af Sverige, skulle Frankrike väl icke med härsmakt bidraga till dess försvar, men i stället öka understödsmedlen. Äfven i Polen hade, såsom nyss nämndes, Frankrikes ombud motarbetat Sveriges. Frankrikes unge konung Ludvig XIV röjde också mer och mer en synnerlig håg för inblandning i andra länders förhållanden och allt mera omfattande planer för Frankrikes förstoring. Dessa planer voro vid närvarande tidpunkt riktade mot de spanska Nederländerna, medan England riktade sina mot den nederländska republiken, med hvilken det redan förut begynt en täflan om företrädet i handel och sjöfart.
Med England kom svenska regeringen i följd häraf i närmare beröring. På återresan från en beskickning till Ryssland i handelsärenden infann sig lord Carlisle såsom utomordentligt sändebud i Stockholm i September 1664 samt hade dels med svenska regeringens ombud Nils Brahe, Björnklou m. fl., dels och i synnerhet med rikskanslern enskildt flera sammanträden, under hvilka han lät förstå, att England ämnade börja krig mot Nederländerna, icke för att förstöra republiken, men för att bryta dess öfvermod och öfvermakt på hafvet; att underhandling äfven var öppnad med Danmark, hvilket dock ej hade att af England vänta något biträde mot Sverige, utan endast ett betryggande mot anfall af främmande makter; att Ryssland ej ville gå Englands önskningar till mötes i afseende å föreslagna handelsförbindelser, hvarföre ock England ville understödja Sveriges planer för Östersjöhandeln, på den Archangelska sjöfartens bekostnad, o. s. v.
Dessa framställningar möttes inom svenska rådet af delade meningar. Riksdrotsen ville gerna lyssna dertill, ej minst för att komma väl ifrån all beröring med »långrockarne» (polackarne). Tott åter gjorde flera invändningar, synnerligast för Frankrikes skull, som troddes gynna den nederländska republiken, för att få mera fria händer mot de spanska Nederländerna. Sveriges vidsträckta handelsförbindelser med Holland och vådorna för svenska handeln af en brytning med holländarne, å ena sidan, samt dessas vid flera tillfällen mot svenskarne visade afvoghet och egennytta, å den andra, gjorde det lika svårt att förklara sig mot som för den nederländska republiken. Helst skulle man sett, om tillfället kunde begagnas att af denna republik vinna upphäfvande af 1659 års elucidationsakt eller att, medelst ett fördrag till inbördes försvar, erhålla subsidier åtminstone af endera makten, utan verksamt deltagande å någondera sidan. Subsidier voro, som man finner, alltid hvad som låg svenska regeringen synnerligen om hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
