Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom lockelse tillförsäkra Sverige befrielse från Hollands handelsförtryck, högst 720,000 rdr i subsidier, derest Sverige deltoge i kriget, och 200,000 rdr årligen under freden samt garanti för Sveriges eröfringar. Särskildt skulle Björnklou erbjudas en ansenlig vängåfva samt De la Gardie en sådan, värdig Frankrikes konung.
Den 5 Augusti hade Pomponne sitt första enskilda sammanträde med rikskanslern, som dervid, enligt hvad Pomponne i sin nästa depesch till Ludvig XIV berättar, visade sig vara Frankrikes hängifne anhängare, villig att ingå på alla derifrån framstälda förslag. Också invigde honom nu Pomponne, mot hans löfte om den djupaste tystnad och försigtighet, i de förändrade politiska förhållanden, som blifvit en följd af fördragen i Dover och Whitehall, underrättade honom om det snart förestående kriget mot Holland och om ett engelskt sändebuds snara ankomst samt begärde Sveriges förbund och bistånd. Två dagar derefter underrättade kanslern i sin ordning svenska rådet om Pomponnes meddelanden, men lät hvarje rådsledamot edeligen förpligta sig att icke allenast aldrig röja något af dessa meddelanden för någon utom rådet, utan äfven att aldrig ens sig emellan tala derom utom rådkammaren.
Vid det utomordentliga rådssammanträde, då kanslern gjorde dessa meddelanden, blef frågan om ett förbund med eller mot Frankrike ifrigt diskuterad, hvarvid kanslern företrädesvis framhöll de finansiela fördelar svenska regeringen hade af detta förbund att vänta. Genom förmyndarestyrelsens misshushållning hade också subsidier från främmande makter blifvit en nödvändig beståndsdel af den svenska statsregleringen, detta insågs af båda de tvistande partierna, och frågan gälde således i sjelfva verket från hvilkendera sidan de största och säkraste understödsmedlen vore att erhålla. Kanslern framhöll, att sådant ovedersägligen vore att vänta från Frankrike, synnerligast som af de 480,000 rdr, hvilka Spanien så bestämdt förbundit sig att erlägga och hvilkas utbetalande både England och Holland garanterat, aldrig mer än 200,000 rdr utfallit i början af året 1670, kort efter garantitraktatens ratificerande. Han antydde äfven den vinst, som för svenska handeln skulle uppstå, om Göteborg öppnades såsom en tillflyktsort för flyktande holländska kapitalister, hvaremot man, å andra sidan, framstälde huru menligt det vore för Sveriges intressen att låta Holland duka under. »Det vilja vi ej heller tåla», utropade Tott, »men förbundet kan blifva godt att upprätthålla westfaliska freden». Man stannade slutligen dervid att utse det franska förbundets ifrigaste vedersakare Sten Bielke, Björnklou och Johan Gyllenstierna till kommissarier för underhandlingen, hvilken ej skulle taga sin början förr än efter det väntade engelska sändebudets ankomst. För Pomponne förklarade kanslern, att han ej kunnat undvika valet af dessa kommissarier, men att han skulle försöka få Tott, som alltid stått på Frankrikes sida, utsedd till den främste bland kommissarierne och att, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
