Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Sveriges trädande i spetsen för ett väpnadt förbund till protestantismens skydd.
De la Gardie var nu i sitt rätta element. Genom det franska partiets öfvervigt inom rådet hade hans ställning blifvit betryggad, och i samma mån de diplomatiska förhållandena blefvo alltmera invecklade steg hans betydenhet. Kring honom trängde sig Frankrikes, Englands, Hollands, Danmarks och de tyske furstarnes sändebud med sina anbud, böner och lockelser, och han underhandlade samtidigt med dem alla samt lät dem alla känna den vigt de sjelfve genom sin täflan gifvit Sverige. För det franska sändebudet visade han sig nu icke längre såsom Frankrikes hängifne anhängare, utan förde ett mycket sjelfständigt språk för att utverka stegrade anbud, medan han inom rådet fortfarande yrkade på att bringa frågan om afslutandet af förbundsfördraget med Frankrike till skyndsamt afgörande samt äfven utverkade, att de kommissarier, som förut underhandlat med Pomponne, fingo i medlet af Februari fortsätta underhandlingen med Courtin. Men nu blef den så länge bevarade hemligheten af föremålet för dessa underhandlingar röjd, såsom det påstods genom Knut Kurck, som derigenom ville förmå van Haaren att stegra sina subsidieanbud samt spanska och tyska sändebuden att uppträda ännu kraftigare än förut för att hindra den franska underhandlingens framgång, hvilket äfven var Kurcks ifrigaste syfte, ehuru han sjelf var en af underhandlarne. Anläggningen lyckades också, ty nu kommo alla dessa diplomater i den lifligaste rörelse, och De la Gardie skyndade att resa till landet för att vika undan för stormen.
Inom rådet blef emellertid partistriden lifligare än någonsin, och mer än en månad åtgick, innan man kom till ett afgörande slut. Frågan var också af yttersta vigt, emedan den gälde icke allenast Sveriges förhållande till Frankrike, England och Holland, utan äfven dess ställning inom Tyskland samt kunde äfven i detta hänseende medföra de mest omfattande följder.
För Sveriges politik i Tyskland funnos tvänne riktningar, beroende af dess dubbla ställning såsom på en gång en främmande makt, hvilken afslutat och garanterat westfaliska freden, samt tillika sjelf ett riksstånd inom tyska riket. Genom att följa den riktning, detta senare förhållande angaf, kunde Sverige ställa sig i spetsen för de tyska protestantiska ständerna och göra Tysklands intressen till sina egna. Denna riktning tycktes Axel Oxenstierna åt Sverige anvisat, då han vid westfaliska fredens afslutande, i motsats mot hvad som å Frankrikes sida skedde, icke yrkade de svenska besittningarnas i Tyskland införlifvande med det öfriga Sverige, utan lät dem tagas såsom län af tyska riket. Denna riktning var ock i nära öfverensstämmelse med svenskarnes uppträdande i Tyskland såsom de protestantiska ständernas beskyddare, och den följdes äfven af Carl Gustaf, som alltid visade synnerlig motvilja för ett krig inom eller mot det tyska riket. Den hade under förmyndarestyrelsen sin skickligaste förfäktare i Björnklou och vid nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
