Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Falkenberg invände, att vigtigast vore, det allt bestäldes med råds råde, äfven hvad tjensters bortgifvande anginge. »Eger konungen», svarade Taubenfeldt, »att välja rikets råd, må han väl ock ega tillsätta tjenstemän». Falkenberg medgaf, att det hette i lagen: »Konungen eger råd sitt taga och välja»; men det hette ock, att allt skall ske med råds råde. »Man må ej binda konungens händer», genmälte Taubenfeldt. »Det vill ingen», svarade Falkenberg.
De under denna ordvexling af Taubenfeldt hafda yttranden togos mycket hett af rådet, som under kanslerns anförande infann sig å riddarhuset och yrkade strängt ansvar på Taubenfeldt för det han syntes hafva velat antyda, att rådet ville binda händerna på konungen. Häröfver uppkom stort buller å riddarhuset, flera dagar egnades åt denna i sig sjelf föga betydande fråga, landtmarskalken ville nedlägga sin befattning och allt visade huru stark hos en stor del af adeln och framför allt bland dem af tredje klassen förbittringen var mot förmyndarestyrelsen och huru stor farhågan för ett fortfarande rådsvälde. Alltsammans slutade dock med att Taubenfeldt någon tid fick afhålla sig från riddarhuset, hvarefter han sökte och erhöll tillgift.
Näst frågan om konungaförsäkran gaf den om bevillningen stånden mesta sysselsättning. Regeringen hade vändt på alla förslag till en bevillning, men ej kunnat bestämma sig för något, utan öfverlemnat åt ständerna att göra närmare bestämmelser. Statshushållningen hade också alltid varit den svagaste punkten i förmyndarestyrelsens förvaltning, hvarföre den ock så vidt möjligt undandrog sig att med ständerna inlåta sig i hithörande frågor. Äfven denna gång hade det skett så varsamt som möjligt; men denna försigtighet båtade dock ej, ty inom alla stånden ledde det framkastade behofvet af ny bevillning tanken på den för rådet alltid särdeles oangenäma reduktionsfrågan.
På riddarhuset yttrade Henrik Falkenberg, hvilken såsom ledamot af kammarkollegium väl kände till beskaffenheten af förmyndarestyrelsens hushållning: »Redan 1664 förklarade regeringen, att statsverket var i godt tillstånd; så mycket bättre måste det nu befinnas. Reduktionsbeslutet 1655 försåg ock ansenliga medel. Då nu icke desto mindre en ny bevillning önskas, ser det ut som icke allt vore verkstäldt enligt detta beslut. Först då beslutet blifvit verkstäldt efter sin uttryckliga lydelse kan, i fall af ytterligare behof, blifva fråga om en bevillning.» Häri instämde flere, synnerligast inom andra och tredje klasserna. Från andra åter yppades ett motstånd, som röjde att flere redan begynt betrakta reduktionsbeslutet såsom icke vidare tillämpligt. Landtmarskalken, som sjelf innehade betydande förläningar, utbrast: »Det kostar på att mista hvad man redligen bekommit, och så, som vi nu blifva plockade, står icke mycket åter.» Dessa gensägelser hjelpte dock icke. Andra och tredje klasserna beslöto, att reduktionen borde verkställas efter ordalydelsen, och det så väl i lydländerna som i det egentliga Sverige. Äfven första klassen stannade i samma beslut, ehuru uttryckt i något mildare ordalag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
