Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenska flottan hade mot slutet af Carl Gustafs regering, synnerligast under och efter slaget i Öresund i Oktober 1658, lidit betydande förluster och blifvit illa medfaren. De till dess underhåll i stat anvisade medel – 206,332 daler silfvermynt under sista året af Christinas regering och 230,305 daler under året 1662 – utgjorde endast en femtedel af hvad som var anvisadt för landthären. Äfven för manskapet vid flottan hade den ständiga roteringen redan begynt tillämpas. Vid Carl Gustafs död uppgick besättningsstyrkan å stora flottan till nära 5,000 man, hvaribland 292 officerare och 2,300 soldater, och på flottan i Belterna voro dessutom 1,300 båtsmän och knektar.
Förmyndarestyrelsen visade i början ett berömvärdt nit för flottans iståndsättande. Vid 1664 års riksdag föreslog regeringen ständerna att landskapsvis bekosta nybyggnad af 12 krigsfartyg, såsom i det föregående är omtaladt. Efter mycket prutande beviljades ock en gärd för detta ändamål, och med hjelp af denna byggdes flera nya fartyg, så att från 1660 till 1669 örlogsfartygens antal ökades med 12 nya och deras antal på det hela vid slutet af sistnämnda år utgjorde 48.
Utredningen af dessa fartyg blef likväl högst ofullständig, äfvensom bemanningen för det mesta hvarken var fulltalig eller så öfvad som den borde. Inga ordentliga inventarier eller räkenskaper fördes, och vid förvaltningen hade inritat sig en mängd missbruk, bland hvilka det mest anmärkningsvärda var, att de vid amiralitetet anstälde riksråd begagnade flottans manskap till arbeten för sin enskilda räkning, under det kronan fick bekosta dess underhåll. Riksamiralen Gustaf Otto Stenbock gaf sjelf föredöme i detta missbruk, och de öfrige voro ej sena att följa exemplet. När efterräkningen inträffade år 1682, återfordrades af Stenbock för sådana dagsverken 25,866, af Nils Brahe 21,768, af Clas Stjernskölds sterbhus 20,302 och af Clas Bielkenstjernas 2,005 daler silfvermynt.
Oredan i hushållningen med statens medel sträckte naturligtvis sina verkningar till flottan lika väl som till landthären. Amiralitetet klagade det ena året efter det andra, att det sällan riktigt utbekom de summor, som åt detsamma voro anslagna. Häraf föranleddes vanvård både af materielen och personalen. Fartygens antal blef visserligen ökadt, men i saknad af erforderlig utredning voro få af dem tjenstbara, och af deras bemanning led en stor del brist på både kläder och föda.
För öfrigt led amiralitetskollegium af sin gamla otur att hafva till främste ledare en man främmande för flottan och äfven i öfrigt föga vuxen sitt vigtiga kall. Carl Gustaf Wrangel hade stridt modigt i spetsen för flottan, så väl som för landthären, men visade sig under freden lika litet intresserad af den enas förvaltning som af den andras. Hans efterträdare i riksamiralsembetet, fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock, var ännu mera främmande för vapnet och förde icke ens dess talan inom rådet, hvilket han vanligen lemnade åt Nils Brahe. Någon administrativ förmåga visade Stenbock ej heller, och i detta hänseende var amiralitetskollegium icke lyckligare lottadt än krigskollegium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
