Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningeväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa kreditivsedlar gjorde ock i början mycken nytta genom att betydligt underlätta penningerörelsen inom landet, då de ginge man och man emellan till samma värde i hårdt mynt som det belopp, hvarå de lydde, och så äfven mottogos i statens kassor; men detta lyckliga förhållande, grundadt på fullt förtroende till bankens förmåga att när som helst kunna mot hårdt mynt utbyta dessa sedlar, varade icke särdeles länge, hvartill flera orsaker samverkade. Först och främst var den koppar, hvars deposition i banken sedlarne intygade, icke bankens egendom, utan deras, som deponerat densamma, och möjligheten för banken att inlösa de förbindelser, den genom sina sedlar iklädt sig, var således grundad på en annans tillhörighet. Vidare lät regeringen, i strid mot sitt i bankens privilegier gifna löfte att för lån från densamma alltid lemna full säkerhet, tid efter annan försträcka sig betydande summor utan någon sådan, hvarigenom bankstyrelsen inleddes på den vådliga vägen att utgifva förbindelser utan motsvarande tillgångar. Slutligen hade ock kopparens värde stigit så, att den gälde mera såsom vara än som mynt, hvilket hade till följd, att deponerad koppar i allt större myckenhet uttogs från banken och dess valuta för sina utgifna sedlar således allt mera förminskades. Detta förhållande kunde i längden icke för allmänheten döljas, och med detsamma förtroendet för bankens sedlar aftog, förlorade de äfven i värde, och fordringarna att få dem inlösta med hårdt mynt blefvo så omfattande, att de slutligen icke kunde af banken fullgöras.
Under hösten 1663 klagade amiralitetskollegium, att banken ej inlöste de invisningar, som af kollegiets tjenstemän dit inlemnades, och från Stockholms borgerskap inkom en begäran, att åtgärder måtte vidtagas för bankens uppehållande, hvars ställning ansågs vara föga tillfredsställande, emedan »inga penningar der funnos att tillgå», hvilket onekligen var för en bank ganska betänkligt.
I anledning af dessa klagomål tillsattes, för att närmare undersöka bankens ställning, en kommission, bestående af riksråden Gustaf Bonde, Sewed Bååt och Erik Fleming, jemte åtskilliga embetsmän i kammar- och kommersekollegierna samt i banken, äfvensom några köpmän. Den skulle tillika föreslå utvägar att, utan bankens skada, bereda riket fördelen af säker tillgång på mynt och en stadig myntfot. Gustaf Bonde fick snart nog ledningen inom kommissionen, och det betänkande, hvarmed densamma i början af Mars 1664 inkom till rådet, var affattadt hufvudsakligen enligt hans åsigter, ehuru han till detsamma bifogade ett särskildt utlåtande.
Kommissionens betänkande gick ut på att småningom förändra myntförhållandena genom att företrädesvis, ehuru ej uteslutande, antaga silfvermynt. Kopparen borde, särdeles när den stod högt i värde såsom vara, utföras och säljas, »på det man på allt sätt må begagna sig af denna Guds gåfva». Betalningen för sålunda utförd koppar borde tagas i guld- eller silfvermynt, som sedermera här skulle ommyntas och förvaras i banken. Derest denna kunde reda sig ur sin iråkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>