Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan anledning härtill var grefvarnes anspråk på företräde i rang, hvarvid man den tiden fäste stor vigt. Dessa anspråk röjde sig tidigt. Per Brahe fordrade vid sitt inträde i rådet och i Svea hofrätt 1631 att såsom grefve erhålla plats framför alla äldre både riks- och hofrättsråd, och 1641 yrkade den då 20-årige grefve Gustaf Adolf Lewenhaupt att få sin plats näst efter riksråden och framför alla öfriga rikets embetsmän. Under Christinas och Carl Gustafs regeringar hade dessa anspråk mindre trädt i dagen, men då den nästan uteslutande af grefvar och friherrar bestående förmyndarestyrelsen tycktes vilja gynna dessa anspråk, trädde redan under riksdagen i Stockholm 1660 Johan Gyllenstierna bland friherrarne och Clas Rålamb bland adelsmännen i spetsen för en opposition mot grefvarne, yrkande utfärdandet af en rangordning, grundad på innehafvande tjenst, utan afseende å börden. De genomdrefvo ock en anhållan härom af adeln hos regeringen, hvilken svarade med en begäran, att adeln måtte afstå från denna framställning. Detta väckte å riddarhuset en ännu svårare strid. Rålamb fortsatte ifrigt sitt yrkande på rangordningen, men den ännu helt unge grefve Gabriel Oxenstierna förklarade, att om man än gjorde hvilken ordning som helst, så toge han aldrig plats under en landshöfding, hvilket åter från flera håll framkallade erinringar, att »den unge grefven borde bättre tänka sig före. Han borde sjelf först blifva en karl, innan han ville sätta sig öfver karlar», o. s. v. Slutet blef, att ståndet ingick med ny anhållan om en rangordning; men regeringen gaf ett undvikande svar, uttryckande en förhoppning, att adelsståndets olika klasser »måtte hvarandra med höflighet bemöta, så att alla samqväm i god sämja och enighet aflöpa», och dervid fick saken för den gången bero.
Adelns begäran blef emellertid vid 1664 års riksdag förnyad och föranledde nu en liflig öfverläggning inom rådet. För rangordning efter tjenst talade Knut Kurck, Sten Bielke och i synnerhet Gustaf Bonde. De anmärkte, att adelns begäran öfverensstämde med billighet och med Gustaf Adolfs riddarhusordning, der det hette, att »ridderskapets ordning och säten på riksdagarna icke skola vara någons tjenst, embete, kall eller dygd till mens, utan hvar och en skulle aktas såsom han vore man till och såsom hans dygd, egenskaper och andra orsaker det förtjente». Särskildt yttrade Gustaf Bonde, att den begärda rangordningen äfven vore af försigtighet påkallad, »ty om vi icke genom en sådan förordning tysta missnöjet och förena sinnena, så går det med oss som med adeln i Danmark; vi blifva af de lägre klasserna och stånden kastade öfverända». Mot rangordningen åter talade De la Gardie, Tott och i synnerhet Per Brahe. »Det är skilnad», sade han, »mellan en republik och ett konungarike; i synnerhet ett arfrike. I ett sådant kunna icke stånden vara hvarandra så fullkomligen lika. Dessutom, i fall personlig förtjenst skall uteslutande gälla, komma de gamla slägterna att ligga under, hvilket dock vore ganska svårt. Då det är en konung som gifvit värdigheterna, kunna de ock endast af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
