Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en konung förändras, icke af en förmyndareregering eller af ständerna.» Slutet blef ock, att man utfärdade en förklaring så obestämd, att den i sjelfva verket icke innehöll annat än en förnyad uppmaning att med undseende och höflighet afböja alla rangtvister.
Adeln var likväl ingalunda nöjd med denna förklaring, och ännu under riksdagen uppstodo flera rangtvister, som voro nära att föranleda blodiga uppträden mellan de tvistande. Bland annat blef den gamle förtjente generalen Helmfelt i följd af en rangtvist utmanad af en ung grefve Douglas, men sade helt lugnt till de ombud, som framfört utmaningen: »Jag beder herrarne förmana den unga gossen, att han håller sig stilla. Jag för min del har så ofta slagits mot rikets fiender och har deraf så trälgångna händer, att jag i dem ej mer känner någon klåda.»
Under riksdagen 1668 synes frågan om rangordningen hafva hvilat, men kom så mycket mera till tals vid 1672 års riksdag. Under tiden hade konungen i Danmark utfärdat en på tjenst grundad rangordning, och ropet på en dylik blef nu så mycket ifrigare å svenska riddarhuset. Grefvarne yrkade på rang efter stånd äfven utom riddarhuset, men alla öfrige af första klassen, så väl som hela andra och tredje, ville hafva hvars och ens rang beroende af hans embete. Man begärde votering, hvilken landtmarskalken Gustaf Oxenstierna, sjelf grefve, sökte afstyra, påstående att frågan borde hänskjutas till den snart myndige konungens afgörande. Det vida öfvervägande flertalet fordrade likväl votering och landtmarskalken måste gifva vika. Omröstningen utföll så, att tredje klassen önskade en böneskrift till kongl. maj:t, det adeln måtte blifva bibehållen vid privilegiernas klara ord; det hette nemligen i dessas 2:dra punkt, att konungen lofvade »älska och hedra rikets ridderskap och adel, hvar och en efter sitt embete och värde», hvarföre ock adeln nu anhöll, att i konungaförsäkran måtte uttryckligen upptagas, det embete och tjenst gå framför stånd. Andra klassen yrkade hufvudsakligen detsamma, men inom första klassen kunde grefvarne och friherrarne icke förena sig om något gemensamt beslut, och tvisten blef allt lifligare, till dess landtmarskalken slutligen lade stafven ifrån sig, med förklaring att han ej kunde utan regeringens tillstånd frambära något, som han visste vara densamma obehagligt; han vore derföre färdig att nedlägga sin befattning. De fleste närvarande skyndade nu fram till landtmarskalksbordet, och man frågade landtmarskalken, hvarföre han ej ville framföra ståndets begäran. »Derför», svarade han, »är jag ej skyldig räkenskap för någon utom konungen. Jag kan ej handla mot mitt eget och mitt stånds bästa, utan att först förfråga mig; nekas mig detta, nedlägger jag stafven». Man skockade sig omkring honom och ett sorl uppstod, att ingen kunde höra hvad som sades, men slutligen medgaf landtmarskalken, att en böneskrift skulle få uppsättas och ett utskott härtill utses, hvilket skedde på stället, då en grefve och sex medlemmar af de öfriga klasserna valdes till ledamöter i utskottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
