Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persterskapet och kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ceremonier vid förnäma bisättningar och begrafningar. Tåget skulle vandra öfver de förnämsta gatorna och deri deltogo stundom ända till 150 prester och 300 djeknar, hvilka gingo sjungande före liket. De stora kostnader, som härmed voro förenade, kommo till tals i rådet, och rikskanslern föreslog en inskränkning i dessa stora processioner, så att endast en prest och tolf djeknar skulle deltaga deri. Rådet biföll, men det då vid 1668 års riksdag samlade presterskapet utfor både inom ståndet och på predikstolarna så häftigt mot denna inskränkning, att De la Gardie blef helt bekymrad och sade sig ångra, att han framkommit med något, som väckte så ond blod. »Vid närmare eftersinnande tyckte han ock sjelf, att det vore hemskt blifva begrafven så snöpligt, som han föreslagit». Flere bland rådet tyckte detsamma, men Per Brahe påstod, att beslutet var nyttigt och att presterskapet borde skrapas för sina utlåtelser deremot. Rådet beslöt dock att med ståndet hålla en öfverläggning i ämnet, då biskop Emporagrius yttrade att »jordfärd med sång vore en hufvudsak, hvars utelemnande skulle väcka förargelse. Sången uppstämdes för att påminna alla vid vägen boende om deras dödlighet. Den, likasom många andra gamla bruk, hade sin djupa betydelse och borde ej utan största varsamhet afskaffas». Per Brahe genmälde, att de långa processionerna vid jordfärderna vore bara fåfänglighet och ingen gudstjenst. »Eller hvar står det i bibeln, att man, med sorg och nedslagenhet i hjertat, likväl skall under prål och sjungande släpa lik omkring gatorna?» Samtalet aflopp emellertid fruktlöst, men flertalet inom rådet stod fast vid det fattade beslutet och man utfärdade en förordning i denna syftning.
Mycken fördomsfullhet rådde för öfrigt äfven inom presterskapet. Så blef en kyrkoherde i Clara församling inom Stockholm, Hammarinus, afsatt från sitt embete blott derföre, att han med egen hand nedtagit en piga, som hängt sig. Ett sådant nedtagande tillhörde endast bödeln och ansågs innebära en förnedring oförenlig med prest-embetet.
För öfrigt bibehöll presterskapet ännu alltid ett stort inflytande samt förtjenade det genom allvar i lära och lefverne så väl som genom liflig nitälskan för sina församlingar. Det hade gjort stora framsteg i politisk bildning samt vidrörde ofta i sina predikningar icke blott åhörarnes enskilda, utan ock statens och samhällsklassernas allmänna förhållanden. Sådant ansågs ock vara icke allenast presternes rättighet, utan äfven deras skyldighet, och predikningarna voro då i flera hänseenden hvad pressen sedermera blifvit. På riksdagarna stodo ock nu, lika som under den förra förmyndarestyrelsen och under Christinas regering, presterne i spetsen för motståndet mot adeln och vågade vida mera öppet än de öfriga ofrälse stånden lägga i dagen sin ovilja öfver dess tilltag och öfvermod.
Inom kyrkans styrelse skedde de förändringar, att Göteborgs superintendentia förklarades för biskopsstift, efter det Bohus län blifvit dermed förenadt, och kyrkoherden i Riddarholmsförsamlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
