Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet, handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergslag den största tillverkningen, hvilken 1658 uppgick till 1,622 skålpund. Äfven högt uppe i Lappland vid fjellen mot norska gränsen anlades silfververk, hvilka dock icke lönade arbetskostnaderna, men icke desto mindre fortfarande bearbetades under förhoppning om förbättrad afkastning. Äfven en bergstad, Arieploug, anlades i Lappmarken samt ett fullständigt bruk, som, ehuru med förlust, drefs för att »kultivera» lapparne.
Koppartillverkningen drefs fortfarande med betydande fördel. År 1650 hade Falu grufva gifvit sin största afkastning, 20,321 skeppund koppar. Sedermera hade flera grufras inträffat, som under de följande åren minskat tillverkningen, men 1662 hade den åter stigit till 15,262 skeppund eller mer än tre gånger så mycket som årliga tillverkningen under nyaste tiden i medeltal utgjort. Grufvan var vida beryktad och en af de svenska orter, som mest besöktes af utländska resande. Den drefs för öfrigt mest med holländska kapital och på utländska köpmäns förlag. De öfriga kopparverken voro då ännu af mindre betydenhet.
Jerntillverkningen var nu i stark utveckling. Under trettioåriga kriget hade en stor mängd bergskunnige utländningar hit inflyttat och här infört nya förbättrade metoder, hvarigenom denna tillverkning här fick ett helt nytt lif, enligt hvad i en föregående del är visadt. Denna utveckling fortgick nu raskt och oafbrutet. Tackjernstillverkningen, som 1650 uppgått till 52,628 skeppund, hade 1660 stigit till öfver 115,000 skeppund. Stångjernstillverkningen hade likaledes nu spridt sig vida omkring. Dannemoraverken, som i medlet af sextonde århundradet ej tillverkade mer än 80 skeppund stångjern, hade genom Louis De Geers och bröderne De Besches verksamhet så utvecklat sig, att Löfsta, Österby och Gimo bruk i medlet af sjuttonde århundradet tillverkade nära 11,000 skeppund. Bland de öfriga jernbergslagen voro Nora och Lindes de, som denna tid lemnade rikaste tillgång på malm. Der funnos inga större bruk, men deremot en stor mängd smärre hyttor och hamrar, så att år 1666 der räknades 31 grufvor, 77 hyttor och 27 hamrar, hvilkas sammanlagda tillverkning utgjorde omkring 50,000 skeppund stångjern, hvaremot i den nyaste tiden endast något öfver 20 masugnar i denna bergslag varit i gång, men likväl tillverkningen uppgått till öfver 87,000 skeppund. I Vester bergslag och i Norbergs bergslag funnos 1666 i full verksamhet 20 grufvor, 62 hyttor och 93 hamrar. Inom Vermlands bergslag funnos samma år 58 hyttor och 66 hamrar, men den mera storartade stångjernstillverkning, som i nyare tiden stält Vermlands bergslag främst i detta hänseende, hade ännu icke uppstått. I Småland gaf Tabergs rika malmtillgång sysselsättning åt flera hyttor, äfvensom sjömalmerne i detta landskap redan voro begagnade. Flera kanongjuterier voro i gång och en betydlig mängd artilleripjeser utfördes, med hvilka handel drefs för kronans räkning.
Om jernhandteringens ställning i allmänhet yttrade bergskollegium 1666: »De dyrbara skogarna äro utödda af svedjande, af sågqvarnars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
