Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1673-1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra tyska furstar hade framställningar i samma syftning skett från svenska regeringen.
Danmark hade vid flera tillfällen erbjudit Sverige ett närmare förbund. Christian V hade der i Februari 1670 efterträdt sin fader Fredrik III, men den berömde statsmannen Peder Griffenfeld var nu den egentlige ledaren af dess yttre politik, och han, liksom före honom Hannibal Sehested, ansåg en närmare förbindelse mellan de båda nordiska rikena vara ett nödvändigt vilkor för att båda skulle kunna intaga en aktningsbjudande ställning bland de europeiska staterna. Hans framställningar hade likväl inom svenska styrelsen funnit föga tillmötesgående, i följd af så väl gammalt nationalhat som de svenska stormännens ovilja mot en regering, hvilken störtat det danska adelsväldet. Denna ovilja hade omisskänligt framträdt i förbundsfördraget med Frankrike, hvari uttryckligen stadgades, att Frankrike icke finge ingå något förbund med Danmark, och vådan af ett sådant förbund, i händelse svenska regeringen skulle afböja det af den franska föreslagna, hade vid öfverläggningarna om detta varit ofta framhållen såsom ett vigtigt skäl för det franska förbundsfördragets afslutande. När sedermera kriget mot Holland utbröt, föreslog Griffenfeld genom härvarande danska sändebudet Jens Juel ett närmare förbund, hvarigenom de båda nordiska makterna skulle kunna upprätthålla sin neutralitet samt hafvens frihet, och med detta förslag sattes äfven snart nog i samband frågan om Carl XI:s förmälning med Christian V:s syster Ulrika Eleonora, hvilken förbindelse ifrigt önskades så väl af Griffenfeld som af hans beskyddarinna, danska enkedrottningen Sofia Amalia. Anbudet om förbundet mottogs emellertid af svenska regeringen med påtaglig motvilja, och underhandlingarna derom fortgingo egentligen endast för att hindra Danmark att sluta sig närmare till Frankrikes fiender. Inom svenska rådet betraktades förslaget allmänt såsom ett försök att göra Sveriges bemedling misstänkt hos dess bundsförvandter Frankrike och England, samt såsom ett nytt prof af Danmarks gamla politik att genom svekfulla underhandlingar öfverlista svenska regeringen. Denna uppfattning delades äfven af Johan Gyllenstierna, som också yrkade, att man i underhandlingarna med Danmark måtte gå ytterst varsamt till väga; men han ansåg tillika under dåvarande förhållanden ingenting vara farligare än en fullständig söndring mellan de båda nordiska rikena, hvilka genom en nära anslutning till hvarandra kunde kraftigt motverka de katolska makternas anfall mot protestantismen, upprätthålla hafvens frihet, som hotades af förbundet mellan Frankrike och England, samt lättast tillvägabringa fred mellan de krigförande genom hotelsen att sluta sig till den motsträfvige. Hos flertalet inom rådet var dock motviljan mot Danmark vida öfvervägande, och misstroendet ökades äfven i samma mån den brandenburgske kurfurstens inflytande hos Christian V visade sig vara i stigande samt ett krigsparti, som från kurfursten hemtade sina ingifvelser, vann alltmera insteg hos konungen, förespeglande honom lysande eröfringar från Sverige. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
