Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Tyskland 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig tillbaka till Wittstock för att invänta den öfriga härens ankomst. Wolmar Wrangel åter, sedan han den 17 (27) Juni kunnat samla de kring staden Brandenburg förlagda trupperna, uppbröt från Brandenburg till Nauen för att öfver Fehrbellin förena sig med riksmarsken. Vid underrättelsen härom skyndade kurfursten med 6,500 ryttare och 500 knektar, utan att afvakta sin öfriga härs ankomst, från Rathenau mot Nauen, för att afskära svenskarnes återtåg, samt sände före sig grefven af Hessen-Homburg med 1,500 ryttare, att oroa och uppehålla de aftågande svenskarne, hvilka upphunnos vid Nauen och sedermera följdes tätt i spåren af Hessen-Homburgs ryttare. Dessas ständiga anfall, jemte besväret med trossen, fördröjde svenskarnes återtåg, och tillika uppstod en häftig tvist mellan Wolmar Wrangel och de båda under honom stående generalmajorerne, Delwig och Giesse, hvilka yrkade att man borde hålla stånd emot fiehden, hvaremot Wolmar Wrangel, hvilken det visserligen icke felades personligt mod, ansåg sig bunden af sin brors befallning att så skyndsamt som möjligt verkställa föreningen med honom.
För att få trossen i säkerhet till Fehrbellin stannade emellertid den svenska hären ungefär en mil derifrån, dit kurfursten med sin hufvudstyrka ankom den 18 (28) Juni kl. 8 på morgonen. Svenskarne, manskapet så väl som befälet, harmsne öfver det för dem så ovana återtågandet, yrkade ifrigt att få strida, men generalerne tvistade sig emellan och under dessa tvister mellan de kommenderande begicks det ena felet efter det andra vid anordningarna till striden. Högra flygeln var genom en bäck och en dalgång så skild från den öfriga hären, att de ej kunde understödja hvarandra, och man hade försummat besätta några sandhöjder, som beherrskade stridsplatsen. Dessa intogos nu i stället af fienden, hvilken, gynnad af en ännu fortfarande dimma, dit uppförde flera kanoner, som sedermera spelade emot svenskarne. När dessas högra flygel häraf oroades, satte sig öfverste Adam Wachtmeister, utan att afvakta några order från öfverbefälet, i spetsen för sina östgöta ryttare, för att borttaga kanonerna; men brandenburgske öfversten Mörner mötte honom lika modigt och en vild strid uppstod, i hvilken båda öfverstarne föllo och större delen af östgötarne stupade kring sin fallne öfverste. Kurfursten skyndade nu att sjelf deltaga i striden, och svenskarnes högra flygel, som ej kunde understödjas af den öfriga hären, blef illa medfaren. Af hela östgöta rytteriregemente återstodo knappast 20 man och äfven Delwigs infanteriregemente blef till största delen nedgjordt. Efter två timmars strid fortsatte hela återstående delen af svenska hären sitt återtåg till Fehrbellin kl. 10 f. m., hvarvid alla det brandenburgska rytteriets försök att bryta in i de återtågandes led blefvo modigt tillbakaslagna. Sedermera under hela återstående delen af dagen försvarade sig svenskarne i Fehrbellin och den der bredvid liggande byn Feldberg mot kurfursten, som, i saknad af tillräckligt fotfolk och artilleri ej kunde tillfoga dem någon synnerlig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
