Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Upsala 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidigt följande morgon gingo Clas Rålamb och Knut Kurck upp till konungen och bådo honom förlåta, att de icke genast yppat hvad de hört rikskanslern yttra. Nu kunde de omöjligen längre förtiga det, för att icke ådraga sig förebråelsen att vara skälmar, den kanslern sjelf uttalat mot hvar och en som hört, men icke yppat det om konungen fälda yttrandet. Kanslern hade nemligen i deras närvaro sagt: »Denne konung är en förfärlig menniska. Så länge han regerar, skall man icke erfara annat än ondt». Att de hört detta af De la Gardies egen mun, kunde de med ed bekräfta, i fall konungen önskade, att målet skulle upptagas och lagligen beifras. Konungen åhörde lugnt denna angifvelse, hvilken han sjelf meddelade De la Gardie, och denne anmälde den genast i rådet, der han tillkännagaf, att han ämnade begära den strängaste lagliga undersökning, hvarefter han steg upp och aflägsnade sig.
Den länge närda oviljan mot De la Gardie gaf sig nu luft å alla håll. Det var han, som för franska mutor störtat riket i det förderfliga kriget; hans vacklande åtgärder, som förorsakat missödena under detta; det var han, som lockat konungen från sina lagliga rådgifvare till enskilda sängkammarråd; det var nu slutligen också De la Gardie, som velat skaffa konungen ur riket, kanske ur lifvet, genom att öfvertala honom att gifva sig ut i det vådliga pomerska kriget, o. s. v.
De la Gardie, å sin sida, medgaf, att han önskat, det konungen måtta åtaga sig ledningen af tyska kriget; men detta var också det enda sanna af allt hvad man nu tillvitade honom. Det vore ju den största orimlighet, att han i Rålambs och Kurcks närvaro, hvilka han länge vetat vara sina hätskaste fiender, kunnat yttra något sådant, som de påstodo sig hafva hört. Dessutom vore det väl bekant, att han hade rådet emot sig och att hans enda stöd vore konungens person, huru vore det väl då rimligt, att han sjelf skulle vilja undanrödja den, han ensamt hade att lita sig till?
Hvad De la Gardie sålunda anförde till sitt försvar, ehuru i sig sjelft ganska talande, verkade dock föga hvarken hos konungens omgifning eller hos den större allmänheten, och hos denna var sinnesstämningen mot honom så uppretad, att hans lif sväfvade i fara och sjelf yttrade han sin fruktan att få dela bröderne de Witts öde. Äfven hos ständerna var han ej bättre anskrifven än hos allmänheten, och i första uppbrusningen begärde de hos konungen, att rikskanslern måtte tilltalas för högmålsbrott samt en särskild domstol tillsättas att bringa saken till afgörande ännu före riksdagens slut, hvilket under då rådande sinnesstämning kunde utfalla ganska olyckligt för De la Gardie. Den gamle, nu 73-årige riksdrotsen, ehuru han i allmänhet icke varit en af De la Gardies vänner, tyckte dock nu, att man gick alltför långt och förestälde konungen, att man icke borde lemna ständerna frihet att i sin yrsel och bitterhet fara fram mot rikets högsta embetsmän. Menigheten vore »en oregerlig best», som, derest den finge lösa tyglar och blefve uppretad af oroliga hufvuden, kunde vända sitt raseri mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>