Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenskarnes svagare venstra flygel utstod härvid en hård strid. Dess båda linier blefvo genombrutna af 400 fiendtliga dragoner, som banade sig väg ända till trossen. Fotfolket gick likväl oupphörligt framåt i god ordning, under ständig eld, och efter en timmes fäktning var slaget afgjordt. Dunkam, som dragit sig tillbaka öfver bron och der sökte göra motstånd, gaf sig fången, sedan svenska högra flygeln vadat öfver ån och omringat honom. Af hela danska styrkan, som uppgick till omkring 3,500 man, undkommo endast 300. Nära tusen man hade fallit eller blifvit sårade, de öfrige togos till fånga, och 34 fanor, 11 standarer samt fiendens hela tross blefvo de segrande svenskarnes byte. Dessas förlust uppgafs, sannolikt allt för lågt, till endast 50 man.
Så slutade slaget vid Halmstad. Det var Carl XI:s första seger, och hans så länge af ständiga motgångar fördystrade sinne ljusnade åter. »Vi hugne oss deröfver, att Guds godhet hafver velat återvända med de många oss till dato skickade olyckor och göra en begynnelse att gifva våra vapen framgång och seger, hvars kontinuation vi nu i vår rättfärdiga sak emot denne orättfärdige fienden förvänte och bedje», skref han dagen efter slaget. Han visade ock genom betydande förläningar sin tacksamhet mot Helmfelt och Ascheberg, som verksammast bidragit till segern. Bland rytteriet hade lifregementet, framför hvilket konungen vanligtvis haft sin plats, och bland fotfolket gardet varit värst utsatta. Lifregementets unge, kort förut från franska krigen hemkomne, öfverste Nils Bielke hade utbedt sig att med regementet få strida »på franska viset», d. v. s. med värjan i hand och icke lossa ett skott, och på det sättet kastade han, i spetsen för det framstörtande regementet, fienden undan. Fotgardet under sin öfverste Christofer Gyllenstierna hade fått mot sig två danska regementen, mot hvilka det lossade icke mindre än 15 salvor och hvilka det slutligen, sedan bådas öfverstar stupat, tvang att sträcka gevär. Dock hade äfven gardet lidit mycket och dess öfverste blifvit sårad.
Emellertid hade, genom denna svenskarnes seger, den danska styrkan under Dunkam icke allenast blifvit hindrad att förena sig med Gyldenlöwes, utan äfven blifvit nedgjord eller tillfångatagen, samt kriget i Vestergötland och Bohus län äfven fått en lyckligare vändning, sedan dervarande stridskrafter nu kunde mera uteslutande vändas mot Gyldenlöwe och hans norrmän.
I Vestergötland, hade vid norrmännens inryckande, stor förvirring varit rådande. Allmogen hade blifvit uppmanad att gå man ur huset för att möta fienden; men då rikskanslern kom med folket från sitt grefskap till den utsatta mötesplatsen, fans ingen annan, hvarföre han lät sina karlar vända hem igen. Någon tid derefter kom landshöfdingen i Skaraborgs län Gabriel Kurck med 6,000 uppbådade vestgötabönder och några kompanier af adelsfanan tågande mot fienden; men snart upplöste sig bondeskaran och skyndade hem, hvar till sitt. Äfven adelsfanan gjorde fienden lika liten skada. Två kompanier deraf drogo sig undan ända till Sköfde och två andra läto taga sig till fånga. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
