Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sårades eller dödades och flera sqvadroner hade nästan intet befäl. Större delen af denna flygel blef nu skingrad, och några sqvadroner kunde endast med största ansträngning slå sig igenom. Öfverste Borckhusens finska dragoner, som stodo ytterst på denna flygel, uppehöllo dock fienden en god stund med stor tapperhet, men blefvo slutligen trängda mot en inhägnad och till största delen nedhuggna, jemte sin öfverste och hela befälet, hvaraf de fleste voro öfverstens nära anhörige. Under tiden fick likväl det öfriga rytteriet, 5 sqvadroner, tillfälle att åter ordna sig bakom en af de talrika inhägnaderna, der de försvarade sig så länge, att generallöjtnant Schultz med fotfolket hann komma till deras bistånd.
Äfven han hade, med sin styrka, som utgjorde svenska härens midt, haft en svår strid att utstå. Danskarnes öfverlägsna artilleri hade gjort stor förödelse i svenskarnes leder. Dessa läto dock ej skrämma sig häraf, utan ryckte med lugn ordning genom dalgången uppför den gent emot liggande höjdsträckningen, der danska fotfolket fattat posto, hvilket ej afvaktade anfallet, utan ryckte svenskarne till mötes, hvarefter båda stannade och började skjuta på hvarandra; men, när de en stund fortfarit härmed, rusade de med pikar, kolfvar och värjor mot hvarandra. Inom ett ögonblick voro båda linierna i blodig kamp blandade om hvarandra. De båda yttersta svenska gardesbrigaderna under Christofer Gyllenstiernas befäl lyckades drifva det danska lifregementet ett långt stycke tillbaka; men de öfriga brigaderna, anfallna af en dubbelt öfverlägsen fiendtlig styrka, drefvos utför sluttningen öfver dalgången samt förlorade sitt artilleri, flera fanor och de flesta af det högre befälet. Öfverstarne Mörner och Asthon stupade, öfverstarne Börstell, Kruse och Örnklo, jemte en mängd andra högre och lägre officerare, sårades, och då Gyllenstierna skyndade tillbaka att bistå sin tredje brigad, blef han svårt sårad samt lemnades sanslös på slagfältet, der han plundrades och afkläddes. En soldat ville döda honom, men en officer, som märkte att han tillhörde det högre befälet, befalte att han i stället skulle tagas till fånga. I detsamma måste dock danskarne vika undan för några anryckande svenska trupper, som skyndade förbi utan att märka Gyllenstierna, hvilken låg der hjelplös, blödande ur nitton sår, hvaribland icke mindre än nio i hufvudet. Derjemte var han nära att stelna af köld på den snötäckta marken. Då kom en ung svensk officer, Fabian Wrangel, kaptenlöjtnant vid Baranoffs finska rytteri, ridande der förbi. Gyllenstierna, som återkommit till medvetande, ropade om hjelp, när han igenkände den svenska fältbindeln och sade sitt namn. »Är ni öfversten för gardet», utropade Wrangel, »så är ock eder person för vår konung långt mera angelägen än min ungdom», hvarefter Wrangel hoppade af hästen, lyftade Gyllenstierna upp i sadeln och dref hästen mot svenskarne. Så återkom Gyllenstierna lyckligen till de sina, men Wrangel blef af anryckande fiendtliga ryttare tillfångatagen. Sedermera befriades han dock åter, när svenskarne i sin ordning fingo öfverhanden, och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
