Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort jubel. Svenskarne åter, som för tillfället måste draga sig tillbaka, betraktade dessa skåningar såsom falska löftesbrytare, hvilka förrädiskt glömde de eder de svurit, och de behandlade dem derefter. För öfrigt trodde många äfven bland svenskarne, att landet nu skulle återfalla till Danmark, och tyckte derföre, att man ej behöfde skona det, utan tvärt om borde draga så stora fördelar deraf man kunde. Väl utfärdade Carl XI flera gånger allvarsamma förbud mot alla våldsbragder, men förgäfves. Följden blef emellertid, att skåningarne blefvo alltmera förbittrade mot svenskarne, som plundrade och misshandlade dem, och mottogo allt villigare danskarne, som lofvade dem alla möjliga fördelar.
Christian V begagnade ock tillfället att till skogstrakterna i norra Skåne och Bleking skicka öfverste Sten Brahe, för att till ett snapphanekrig reta och ordna dervarande allmoge, hvilket gick lätt nog, synnerligast som de funno företaget lönande, emedan de icke sällan gjorde rikt byte. Så lyckades de redan i Juli 1676 vid Loshult bemäktiga sig flera tunnor silfvermynt, afsända till svenska truppernes aflönande, och de bildade längs gamla riksgränsen ett fiendtligt bälte, genom hvilket alla truppafdelningar, foror och resande från Småland till Skåne och Bleking måste färdas, hvilka alltid blefvo öfverfallna och plundrade, så snart de ej hade tillräcklig styrka att slå snapphanarne tillbaka. Dessa drefvo ock sitt plundringskrig i allt större skala, hade städerna Christianstad, Carlshamn och Christianopel till sina stödjepunkter samt funno i de vidsträckta gränsskogarna goda tillflyktsorter, när de blefvo förföljda. De åtnöjde sig för öfrigt icke med att plundra, utan begingo tillika de gräsligaste grymheter mot dem de öfverföllo, hvilket retade de svenske soldaterne att förfara på samma sätt mot snapphanarne.
Stränga påbud sparades ock ej mot dessa. I Januari 1677 förordnade Carl XI, att hvarje socken, inom hvilken en embetsmän eller soldat blef dödad, skulle, för hvar gång sådant skedde, bota 1,000 rdr och dessutom hvar tredje man gå till döden efter lottning. Den, som utlemnade en snapphane lefvande eller död, skulle erhålla hela hans egendom i fast och löst samt dessutom en särskild belöning af 10 daler silfvermynt. När dessa stränga åtgärder ej hjelpte, försökte man mera fogliga. I Februari sändes från Ljungby professor Stobeus till det värsta snapphane-tillhållet, Göinge härad i nordöstra Skåne, hans födelseort, för att uppmana bönderna till underkastelse och försäkra dem om förlåtelse, som härtill visade sig villige. Då emellertid äfven detta hade lika liten verkan, beslöt konungen med vapenmakt betvinga det vilda röfvareföljet, i hvilket afseende han först ville bemäktiga sig deras stödjepunkter Carlshamn och Christianopel.
Under sommaren 1676 hade Tromp med danska flottan intagit Christianopel, och längre fram på hösten skedde en ny landstigning vid Carlshamn, som med rika förråd, två nya örlogsskepp, sex mindre fartyg, 361 kanoner och 20,000 gevär föll i danskarnes händer. Kommendanten, öfverstelöjtnant Hård, blef sedermera dömd till döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
