Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flera danska skepp hade dock blifvit redlösa eller lidit mer eller mindre betydande skador. För hela återstående delen af året var emellertid svenska flottan urståndsatt att visa sig i sjön, och äfven under det följande året kunde någon större utrustning deraf icke företagas.
Under det återstående af kriget var sålunda svenska landthären lemnad utan understöd af flottan. Det var ett svårt slag, som nu åter träffat den unge konungen, men med stor sinnesstyrka bar han underrättelsen derom. »Vi måste Guds gudomliga disposition oss behaga låta», skref han kort efteråt, »varandes i den otvivelaktiga förhoppning, att densamme gode Guden vår rättmätiga sak ändå förträdandes och denna förlust med en annan framgång ersättandes varder.» Likasom han året förut genom segrar till lands upprättat motgångarna till sjös, hoppades han äfven nu, att en ny seger till lands skulle motväga flottans lidna nederlag.
Så snart konungen genom erhållna förstärkningar fått tillsammans en styrka af omkring 9,000 man, uppbröt han den 12 Juli från Herrevads kloster för att anfalla danska hären, innan denna ännu hunne hemta sig från förlusterna vid belägringen af Malmö. Under vägen erfor han likväl, att danskarne redan erhållit betydliga förstärkningar af kejserliga, hessiska och münsterska trupper, så att de nu voro den svenska styrkan till antalet öfverlägsna, och en af Nils Bielke företagen undersökning visade tillika, att fiendens ställning var nära nog ointaglig; men icke desto mindre beslöt konungen fortsätta anfallet, oaktadt, vid hållet krigsråd, alla generalerne afstyrkt detsamma såsom alltför äfventyrligt. Den 13 var en bönedag, hvilken firades såsom sådan, men den 14 Juli tidigt på morgonen uppstäldes hären, stärkt af föregående dagens hvila, mellan Nöbbelöf och Torlösa, och som vanligt visade soldaterne sin glädje att få kämpa mot fienden. Kl. 3 på morgonen satte sig hären i rörelse, men då man närmade sig Rönneberga högar, der man visste att fienden slagit läger, funno konungen och generalerne till sin stora förvåning, att lägret var försvunnet. Man tog dock för gifvet, att danskarne dragit sig tillbaka till sitt gamla läger vid Landskrona under skydd af fästningens kanoner, och tåget fortsattes i riktning ditåt.
Det hade likväl ingalunda varit konung Christians afsigt att söka ett sådant skydd eller att undvika striden. Tvärt om hade han, just för att mäta sig med svenskarne, lemnat sin fasta ställning å Rönneberga högar, der han var öfvertygad att svenskarne ej skulle våga angripa honom, och uppstält hären bakom en hög jordvall, som sträckte sig tvärs öfver Ylles-hed, der den danska styrkan var gömd för fienden till dess rätta ögonblicket för anfallet var inne.
Den alltid vaksamme Ascheberg, som ridit framför svenska hären, hade emellertid upptäckt denna danskarnes nya ställning och skyndat att underrätta konungen derom, hvarefter svenska hären gjorde en svängning, som måste föranleda den danska att lemna sin fördelaktiga ställning eller ock utsätta sig för ett anfall i sidan af hela svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
