Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenskarnes öfverlägsenhet i striden med blanka vapen så gifven, att danskarne under återstående delen af kriget icke vågade ett anfall å öppna fältet mot svenska hären, då den stod under sin konungs ledning, ehuru danska hären vid flera tillfällen var till antalet vida öfverlägsen den svenska. Detta förhållande var emellertid den vigtigaste, nästan den enda fördelen af den vunna segern. Fienden, som fortfarande innehade Landskrona fästning, kunde obehindradt från Seland dit erhålla, och erhöll också verkligen den ena förstärkningen efter den andra, jemte tillräckliga förråd af lifsmedel, hvaremot den svenska hären, för hvilken sådana mer och mer började tryta, hemsöktes af sjukdomar så, att den inom några veckor sammansmält till 7,000 man. Generalerne tillstyrkte ett återtåg ur Skåne, men konungen råkade härvid i den häftigaste förbittring och utbrast, att han skulle döda den, som vågade tala om ett sådant. Då man förestälde honom, att, om han ej drog sig tillbaka, kunde danskarne gå emellan honom och de från öfra Sverige väntade förstärkningarna, svarade han, att de ej kunde det, emedan han förut skulle slå dem. I soldaternas mod och blinda tillgifvenhet låg också hans styrka. De skulle icke tveka att anfalla fienden, huru talrik han än vore, blott han visade sig utom sina förskansningar. Detta visste också fienden och gjorde derföre sina förskansningar allt starkare samt röjde allt mindre håg att träda utom dem annat än med smärre ströfpartier.
Slutligen började likväl danska rytteriet, som led af brist på foder, tröttna vid instängningen i Landskrona och uppbröt den 5 Augusti, 7,000 man starkt, i riktning åt Christianstad. Så snart Carl XI fick kunskap härom, följde han efter och brände den långa bron i stadens närhet, för att innesluta fienden och tvinga honom till strid; men danskarne slogo en bro öfver Helge-ån vid Åhus och drogo sig undan, hvarefter Carl XI tog sitt högqvarter i Norra Veddinge, medan danskarne uppförde ett nytt förskansadt läger i närheten af Helsingborg samt läto en stor del af sin styrka jemte trossen öfvergå till Seland. Sedermera lät Carl XI blokera Christianstad och förlade den 9 Oktober sin här i vinterqvarter mellan Helge-ån och Carlshamn samt tog sjelf sitt högqvarter i Ljungby. Vid årets slut voro emellertid förhållandena i Skåne ungefär desamma som vid slutet af föregående året – danskarne innehade Landskrona och Christianstad, svenskarne Malmö, Helsingborg och det öppna landet.
I Bohus län hade under tiden åtskilliga tilldragelser af vigt inträffat. Rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie hade sedan föregående året öfverbefälet så väl i detta landskap som i Vestergötland. Befälet öfver trupperna i Bohus län fördes af öfverste Clas Breitholtz, hvilken, sedan den norska hufvudstyrkan dragit sig tillbaka inom norska gränsen, men i ett vid Strömstad uppbygdt blockhus qvarlemnat en besättning af 120 man, den 5 Januari 1677 anföll detta blockhus. Efter några timmars skottvexling och sedan svenskarne rustat sig till att storma fästet, uppgafs detsamma. Några och tjugu man af besättningen, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
