Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ludvig XIV visade emellertid föga håg för tlllvägabringandet af en allmän fredskongress, emedan han genom särskilda fredsslut med en eller annan af sina många fiender trodde sig bättre kunna betrygga sina eröfringar, och de förbundna makterna sågo i ett fortsatt krig enda möjligheten att återvinna hvad de förlorat, synnerligast som de hoppades kunna förmå engelska parlamentet att biträda förbundet mot Frankrike. Under sådana förhållanden gick det mycket långsamt med fredskongressens tillvägabringande, och först sedan Holland, som fått största andelen af krigets börda, börjat tröttna dervid samt Ludvig XIV, efter det för Frankrike ärofulla fälttåget 1676, erbjudit republiken en särskild fred, begynte man inom densamma visa mera allvarlig håg för en fredlig uppgörelse. En sådan mellan Frankrike och Holland särskildt var emellertid alltför mycket stridande mot kejsarens och Spaniens intressen, och de yrkade derföre på en allmän fredskongress, hvilken man öfverenskom att hålla i staden Nimwegen inom nederländska republikens område. Der infunno sig de franska, holländska och svenska sändebuden under sommaren 1676, de danska och brandenburgska i slutet af året samt de kejserliga och spanska först i början af följande året, så att de egentliga fredsunderhandlingarna begynte först den 3 Mars 1677, då de särskilda makternas sändebud till medlarne öfverlemnade sina fredsförslag.
Sveriges sändebud vid kongressen i Nimwegen voro riksrådet och presidenten i Wismarska tribunalet grefve Bengt Oxenstierna samt kanslirådet Johan Paulin Olivecrantz, af hvilka den förre var en af de mest framstående statsmän Sverige den tiden egde samt, så väl genom djupa insigter i de europeiska politiska förhållandena som genom sina föregående beskickningar hos de makter, hvilka nu voro Sveriges fiender, men hvilkas vänskap svenska regeringen åter sökte, företrädesvis lämplig att vid denna kongress föra Sveriges talan.
Den instruktion, som var utfärdad för de svenska sändebuden och som till större delen var Oxenstiernas eget verk, angaf en snar fred såsom konungens lifligaste önskan samt en hederlig fred såsom hans bestämda fordran, och en sådan vore endast den, som återgaf Sverige allt hvad det genom westfaliska, Brömsebro- och Köpenhamns-frederna vunnit. Kunde detta mål ernås genom Frankrikes vapen eller diplomatiska understöd, så stode Sverige fast vid franska förbundet, och de svenska sändebuden skulle då vid kongressen, ehuru med varsamhet, arbeta i Frankrikes intresse, men ville eller kunde franska regeringen icke vara den svenska behjelplig till det föresatta målets vinnande, så borde sändebuden begagna det rådande misstroendet mellan de mot Frankrike förbundna makterna för att söka åstadkomma en söndring mellan dem och för Sverige vinna i främsta rummet Holland och i det andra kejsaren. Man skulle söka bringa fredsvännerne i Holland att inse, det bevarandet åt Sverige af dess förra maktställning på det närmaste öfverensstämde med deras egen fördel, under det att för de frihetsälskande inom republiken ingenting vore farligare än att Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
