Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ännu blott en mindre del af den vid sista riksdagen åtagna bevillningen kunnat utgå i följd af den rådande fattigdomen. De föreslogo i stället, att man skulle göra statsinkomsterna mera tillräckliga genom noggrann verkställighet af stora kommissionens domar och genom nedsättning af räntan på sådana fordringar, som icke grundade sig på försträckning i kontanta penningar. Häremot invände Per Sparre, att endast få af dem, som träffats af stora kommissionens domar, hade tillgångar att betala så dryga summor, som blifvit dem ådömda, samt att räntenedsättningen, som innebar en rubbning af ingångna aftal, komme att för framtiden skada statens kredit. Prester och borgare stodo emellertid faste vid sin mening, att de pantsatta kronogodsens räntor blifvit beräknade efter en allt för låg värdering af godsen och att rättelse häri borde ske. Då adeln fortfor att yrka på en högre bevillning, föreslog Thegner, att bönderne måtte tillkallas för att yttra sig i en fråga, som så nära rörde alla stånden. Häri instämde presterne, men adeln, som hade ett föga behagligt minne af böndernes närvaro i utskottet vid frågan om knektehållet, bestred behöfligheten af deras tillträde till utskottet förr, än man komme till frågan huru mycket hvart stånd ville åtaga sig i bevillning. Slutet blef likväl, att äfven nu utskottet vände sig till konungen, som biföll böndernes tillkallande.
Adeln begärde en öfverläggning med rådet, såsom äfven skett vid några tillfällen under rådplägningarna rörande det ständiga knektehållet, men nu, lika som då, visade det sig, att rådet hade inga råd att meddela. Dess betydenhet var numera så nedsatt, till väsentlig del just genom adelns eget förvållande, att det icke längre kunde utgöra något stöd för det stånd, hvilket det tillhörde. Men medan adelns planer sålunda icke ledde till någon påföljd, rådgjorde de tre ofrälse stånden flitigt med hvarandra och öfverenskommo om ett gemensamt förslag, innefattande dels en erinran om verkställighet af stora kommissionens domar; dels en hemställan, att räntan å pantegodsen måtte nedsättas från 8 till 6 procent; dels ett yrkande, att alla krigsmanshemman, ifrån hvilken tid de än måtte vara bortgifna, skulle återgå till kronan; att med kungs- och ladugårdars tillhörigheter, som omtalats i 1680 års riksdagsbeslut, skulle förstås allt hvad i forna tider legat derunder och under denna benämning uppförts i kronans jordeböcker; att de utskylder, hvilka adeln dittills uppburit af frälseskattebönderna å förläningsgodsen, skulle i stället ingå till kronan; att alla donationer, från hvilken tid de än varit gifna, måtte förvandlas till Norrköpings beslutsgods och således blifva underkastade reduktion, i stället att, enligt 1680 års riksdagsbeslut, allodial-gods (kronogods gifna med full eganderätt) voro derifrån befriade; att det vid 1680 års riksdag medgifna undantag, från reduktionen af 600 daler silfvermynt ränta för hvarje dåvarande innehafvare af ett kronogods skulle gälla endast för den ursprunglige förläningstagaren – så att, om till exempel denne efterlemnat tio barn och barnbarn, hvilka efter 1680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
