Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständig undergång, hvilken de öfriga stånden syntes åsyfta, kongl. maj:t måtte i ärendet besluta, såsom han funne rättvist.
Båda skrifterna besvarades af konungen med ett af Lindsköld uppsatt memorial, i hvilket begärdes ständernas yttrande, »huruvida kongl. maj:t i anledning af landslagens fjerde kapitel är berättigad att län förläna och vid rikets stora trångmål dem återtaga utan ständernas eller ett stånds eller förläningstagarnes eget samtycke».
Den kungliga frågan väckte hos adeln icke mindre bestörtning än förut de ofrälse ståndens reduktionsförslag, men sedan dessa stånd förklarat sig färdiga att besvara denna fråga med ja, och äfven rådet visat, att allodialgåfvor så väl som förläningar i allmänhet kunde af konungen lagligen återtagas, gaf äfven adeln ett jakande svar, men anhöll tillika, att konungen af nåd ville låta dem behålla sina allodialdonationer och särskildt tillåta medlemmarne af tredje klassen att behålla allodialrätt å de små donationer de innehade eller kunde erhålla. Genom detta ständernas medgifvande förvandlades emellertid reduktionen, från att hafva varit föremål för riksdagens behandling och afgörande, till en konungens ensak.
Härvid stannade dock ej ständernas medgifvanden till förmån för en utvidgad konungamakt. Under förhandlingarna å riddarhuset om det nya reduktionsförslaget hade friherre Anders Lilliehöök låtit undfalla sig ett yttrande om de af konungen faststälda reglerna för liqvidationen, att om det skulle vara en lag, så borde det vara med ständernas samtycke; eljest vore det ingen lag. Några dagar derefter tillkännagaf landtmarskalken, att konungen »med särdeles misshag» uppfattat detta yttrande såsom förgripligt mot konungens höghet, hvarjemte landtmarskalken uppläste en kunglig proposition till adeln, hvari begärdes dess yttrande, om någon kunde anses befogad begära, det adeln skulle öfverlägga rörande det, som vore af kongl. maj:t beslutadt, eller om man ville binda händerna på konungen, så att han »icke i sitt rike må göra lag och stadgar, reglementen och förordningar». Adeln skyndade att svara med uttalande af sin »hjertliga bedröfvelse» öfver och sitt fullständiga ogillande af Lilliehööks yttranden samt förklarade det vara »alldeles orimligt», om man skulle vilja fordra, att kongl. maj:t skulle höra sina ständer, när han ville göra några stadgar, reglementen och förordningar. Skulle åter fråga bli om ändring eller förklaring af Sveriges allmänna lag, så droge adeln till kongl. maj:t den underdåniga tillförsigt, att, sedan förslag dertill blifvit utarbetade, kongl. maj:t ville deraf gifva sina ständer del och inhemta deras tankar, dock icke så, att ständerna böra föreskrifa kongl. maj:t sådant, utan hafva att förvänta det af hans nådiga behag. Detta svar så väl som den kungliga propositionen meddelades af konungen derefter åt de öfriga stånden, hvilka i ännu kraftigare ordalag uttryckte sin afsky för en sådan förmätenhet som att våga uppträda mot kongl. maj:ts nådiga förordningar, och slutet blef, att konungen den 9 December 1682 utfärdade sin »nådigaste approbation» på ständernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
