Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfara ännu fyra år (1691–1694); att utgöra half bevillning för 1691 till bankens liqviderande, samt likaledes half bevillning för 1692, på det fattige löntagare måtte utfå sina innestående löner, hvarjemte stämplade pappersafgiften skulle fortfara. Utom denna afgift samt förhöjningen i lilla tullen och accisen hade ständerna sålunda åtagit sig att under loppet af fyra år till kronan erlägga 3,600,000 daler silfvermynt, motsvarande 7,200,000 kronor – en summa, som i förhållande till dåvarande tillgångar var ojemförligt känbarare än den nu skulle vara.
Det stannade dock ej härvid, ty den 27 Februari anmälde landtmarskalken i utskottet, att konungen väl förklarat sig nöjd med ständernas beslut, så framt fredsbrott ej inträffade, men i händelse af krig fordrades dubbel bevillning årligen, så länge kriget varade, och rättighet tillika för konungen att upplåna medel i förskott. Härom uppstodo lifliga öfverläggningar så väl inom utskottet som i stånden, bland hvilka äfven nu adeln visade sig mest och bondeståndet minst villigt att åtaga sig den ökade bördan. Slutligen förenade man sig om ett gemensamt beslut, hvarigenom alla stånden förbundo sig, i händelse af utbrytande krig, till en enkel bevillning för 1690 och alla följande åren, så länge kriget varade, och egde kongl. maj:t att, om så behöfdes, upplåna dessa bevillningar, innan terminerna infölle, å hvilken upplåning ständerna, med undantag af bondeståndet, åtogo sig att bestå räntan; men i fall dessa bevillningar icke blefve tillräckliga för krigsbehofven, öfverlemnades åt konungen att årligen, så länge kriget varade, upplåna så stor summa, som funnes nödvändig, »hvilken», heter det slutligen i ständernas underdåniga skrifvelse, »vi oss påtage, när Gud igen freden förlänar, efter hand att betala.»
Carl XI hade sålunda nu fått af ständerna en vidsträcktare myndighet att förfoga öfver rikets penningemedel än någon svensk konung före honom, och märkvärdigt nog var det den genom reduktionen till stor del utarmade adeln, som härvid visade sig villigast. Men äfven på annat sätt blef vid denna riksdag den kungliga myndigheten utvidgad, och det äfven genom den af Carl XI så hårdt behandlade adelns tillgörande.
En dag, den 22 Februari, gjorde landshöfding Lovisin i sekreta utskottet en erinran om några rådsprotokoll under förmyndarestyrelsen, som skulle vara förnärmande för konungen och hvilka Lovisin begärde måtte blifva upplästa i utskottet. Konungen gaf sitt samtycke härtill, och protokollen funnos innehålla åtskilliga uttryck, dem man fann anstötliga, såsom »att konungen ej skulle ega makt sitt råd att taga, embeten tillsätta eller sitt rike styra och regera, utan sitt råds välde, samt att konungen vore till regeringsformen bunden och icke skulle få kronan på hufvudet förr, än han hade på samma regeringsform svurit.» Man tyckte sig äfven finna i dessa prototoll anledningar, att rådet velat inskränka konungens rätt och makt vid lagstiftandet; att det velat tillegna sig makt att tala på det, hvarom ständerna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
