Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hastfehr fann emellertid sinnesstämningen vid den utlysta landtdagen sådan, att han tillstyrkte det undertecknarne af klagoskriften måtte kallas till Stockholm för att der bevisa sina uppgifter, i stället att hålla undersökningen vid landtdagen. Konungen biföll detta förslag och befalte att efter landtdagens slut landtmarskalken, landtråden samt Patkul, jemte en öfverstelöjtnant Schlippenbach och en baron Albrecht von Mengden, hvilka inom utskottet haft inseende öfver skriftens redaktion, skulle infinna sig i Stockholm, hvilket ock skedde. Den 29 Mars 1694 förordnades en särskild kommission, med kanslipresidenten Bengt Oxenstierna till ordförande, att hålla ransakning med och fälla dom öfver de tillkallade, hvilka tilltalades så väl för de anstötliga ordalagen i den insända klagoskriften som för deras beteende under landtdagen. Domen, som afkunnades den 17 Dec. 1694, utföll ganska strängt. Patkul samt landtråden Budberg, Fitinghoff och von Mengden dömdes till döden och två andre att mista sina sysslor och förklaras ovärdige konungens förtroende. Schlippenbach, som edeligen försäkrat, att han ej deltagit i de anmärkta förbrytelserna, frikändes. De tre landtråden fingo dock af kunglig nåd dödsdomen förvandlad i sexårigt fästningsstraff, och på sin dödssäng eftergaf Carl XI hvad då ännu icke var aftjenadt af detta straff. Patkul hade redan före domens afkunnande lyckats sätta sig i säkerhet och gjorde sedermera allt för att mot svenska regeringen uppreta så väl dess grannriken som de missnöjde i Lifland, med hvilka han underhöll hemliga förbindelser.
Kort efter den afkunnade domen utfärdade konungen den 15 Jan. 1695 en förordning om Liflands styrelse, hvari stadgades, att landtdagar väl voro fortfarande medgifna, men att det berodde på konungen att bestämma när de skulle hållas, och att inga andra ärenden dervid finge förekomma, än konungen meddelat landtdagen; att generalguvernören vore landtdagens ordförande och att inga andra ledamöter af adeln egde der infinna sig, än som hade egendom på landet; att ett hemligt utskott der skulle tillsättas, likasom vid de svenska riksdagarne, och dess ledamöter utses af generalguvernören; att inga besvär der finge afgifvas af landtdagen gemensamt, utan endast af särskilda ledamöter, samt att landtrådsembetena afskaffades och förvaltningen skulle uppdragas åt fyra af konungen utnämnda fogdar under generalguvernörens inseende.
Genom denna förordning beröfvades ridderskapet åter flera af sina friheter och missnöjet stegrades ytterligare, men den nyss fälda domen hade satt skräck i många och den kraftfulle, hänsynslöse Hastfehr förstod att qväfva hvarje yttring af missbelåtenhet. Hans välde blef dock ej långvarigt, ty han afled hastigt i Dec. 1695 och fick till efterträdare Erik Dahlberg, som med icke mindre kraft än Hastfehr likväl förenade ojemförligt mera billighetskänsla och sannolikt skulle, om han tidigare fått tillträda detta embete, hafva förekommit eller åtminstone betydligt mildrat den i Lifland rådande jäsningen. Nu var det för sent, ty den stränga reduktionen, hvarigenom lifländska adeln blifvit till en stor del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
