Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De flesta af dem hade sina embetsrum på slottet, och konungen kände deras verksamhet så noga samt ingrep i densamma så ofta, att han väl kunde betraktas såsom president i dem alla. Derigenom höll han ock hvarje förvaltningsgren fastare i sin hand och, sjelf outtröttlig, eggade han deras verksamhet till det yttersta. Blid var dock ej den uppmärksamhet han egnade dem, och han stod öfver dem snarare som en sträng tuktomästare än som en nådig konung. Sjelf bestämde han arbetstimmarna och vakade noga öfver att de iakttogos. Med egen hand skref han, att hvarje embets- och tjensteman skulle »kåma om mårgon presis klåkan 8 up och äftermiddagen klåkan 3»; men voro hans skrifvelser illa stafvade, så förstod han ganska väl att göra dem åtlydda. Innehållsrika voro de äfven, ehuru innehållet sällan var behagligt för mottagaren och stilen ofta rätt egendomlig. Så heter det i ett bref till kammarkollegium: »Jag tänkte, att I så länge bruken complaisance der nere i kammaren, till dess jag blifver förorsakad att sätta en kommission, huru I företräden edra embeten och huru I betrakten eder edspligt. Jag varnar eder härmed, att I hädanefter vänden igen med de intriger, eller jag lärer sannerligen klå efter eder med allvare och låta eder veta hvad I bören göra». – En annan gång skref han egenhändigt på en klagoskrift öfver någon kammarkollegiets resolution: »I herrar i kammaren, häröfver egen I att eder förklara, om I det kunnen – - men si, I kunnen det icke». – En landshöfding von Vicken i Elfsborgs län, öfver hvilken hos konungen förts klagan, att han af bönderne å de honom på lönen indelta hemman fordrat för hög lösen för spanmål och dagsverken, fick från konungen detta ofog sig förehållet, med tillägg: »och måtte sådant komma af eder egennyttighet, hvarigenom I ändtligen lärer tvinga oss dertill, att vi måtte sätta en sådan kapson på eder, som kan vara stark nog att styra eder på rätta vägen, så framt något förnuft finnes i eder, derom vi så mycket större orsak hafve att tvifla, eftersom reglementen och förklaringar för alla andra äro så klara».
I allmänhet höll Carl XI efter landshöfdingarne och deras underlydande lika mycket, som efter hofrätterna och kollegierna. Under sina många resor i landsorterna tog han noggrann kännedom om huru länen sköttes, och var dervid något att påminna, så sparades icke på skarpa skrifvelser, men fann sig konungen belåten, så gaf han äfven sådant med vänliga ord tillkänna. Med belöningar i gods eller penningar var han föga frikostig, men den, som visat nit och skicklighet i kronans tjenst, kunde ock vara säker om befordran utan afseende på hvilken samhällsklass han tillhörde. Sällan har också Sverige egt samtidigt så många framstående embetsmän som under Carl XI:s regering och i allmänhet en så duglig embetsmannapersonal, som den han uppammade, så hårdhändt amma han än var.
Fordrade Carl XI mycket af sina embetsmän, så lät han dem ej heller vara i okunnighet om beskaffenheten och omfattningen af sina åligganden. Svårligen har väl någon svensk konung utfärdat så många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
