Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen ville låta komma i nådig åtanke, »så vida icke en annan värdigare vore honom bekant». För de konsistoriela pastoraten föreskrefs nu uttryckligen val af församlingen, men om biskopen ansåg hennes val hafva fallit på en mindre förtjent, borde hon »låta rätta sig».
Den kinkigaste frågan vid uppgörandet af den nya kyrkoordningen var emellertid att uppdraga en bestämd gräns mellan den andliga och den verldsliga domsrätten, hvilken gräns dittills varit i många fall allt för obestämd. Äktenskapsförhållandena hade förut nästan helt och hållet legat inom den kyrkliga rättens område. De förbudna lederna, samtycket, åldern skulle pröfvas af presten, och frågor om äktenskapskilnad uteslutande handläggas af domkapitlet. Nu åter blef uttryckligen bestämdt hvad verldslig domstol eller kyrklig myndighet i dessa mål hade att afgöra. Uppstod fråga om skilnad i äktenskap, så tillhörde det domkapitlet att söka förlika de oeniga makarne, men lyckades ej detta, skulle i saken ransakas och dömas efter verldslig domstol. Äfven i kyrkotukten erhöll nu verldslig domstol rättighet att ingripa. Såsom vilkor för åläggandet af uppenbart skriftermål infördes den föreskrift, att den felande skulle vara sakfäld af verldslig domstol, och det större bannet fick ej af prest lysas öfver någon förr, än domkapitlet anmält saken hos konungen eller hans befallningshafvande, för att det måtte pröfvas, om den brottslige kunde rättas genom verldsligt straff.
Nu blef ock, genom en kunglig förordning om rättegång i domkapitlen af den 11 Februari 1687, den gamla tvisten mellan domkapitlen och hofrätterna afgjord på det sätt, att hofrätten, såsom konungens domhafvande, egde upptaga besvär öfver domkapitlens utslag.
Så väl denna förordning som den nya kyrkoordningen utkommo på trycket 1687, samt utdelades till domkapitlen och kyrkorna i riket, med befallning att kyrkoordningen skulle om söndagarna uppläsas på predikstolarna, några kapitel hvarje gång, samt denna uppläsning årligen förnyas, till dess den nya författningen kunde »blifva allmänt kunnig och hos alla i godt minne».
Den mottogs icke af presterskapet med odelad belåtenhet. Erkebiskopen yttrade för konungen sina bekymmer öfver att presterskapet blifvit genom kyrkoordningen i flera afseenden bundet. I synnerhet klagade han öfver vädjandet till verldslig domstol och i allmänhet öfver den verldsliga maktens intrång på den andligas område. Han erinrade om den trohet presteståndet städse visat konungen, och »man kunde icke veta hvilka tider än voro kommande»; men konungen svarade: »Jag måste ock se mig före. Nog kan jag lita på eder, Carlsson, Spegel och andra, men hvilken vet hvad framdeles kan ske och hurudana edra efterträdare blifva».
Onekligen innehöll emellertid den nya kyrkoordningen flera ganska väsentliga förbättringar och införde i synnerhet en enhet i de kyrkliga förhållandena, hvarigenom det blef möjligt att åstadkomma den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
