Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet, handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänhet en af Sveriges driftigaste industriidkare, hade vid Tyresö stora klädesfabriker, hvilkas tillverkningar hon på egna fartyg utförde till främmande länder, hade der äfven anlagt messingsbruk och oljeslageri, äfvensom hon åt sig utverkat privilegium att anlägga ett bruk för tillverkning af pistoler, bössor och svärdfästen, egde flera aktier i Vesterviks skeppsbyggeribolag och i afrikanska handelskompaniet, samt skötte dessutom ganska väl sitt åkerbruk och idkade en vidsträckt spanmålshandel. På sin ålderdom råkade hon illa ut för Carl XI:s reduktion och låg då i ständiga rättegångar, hvilka hon skötte med samma ifver som förut sina många industriföretag. Han dog vid hög ålder 1696.
Marmorverk anlades 1673, då Niklas Millich och hans medintressenter, bland hvilka David Klöker (Ehrenstral), den sedermera så ryktbare målaren, var en, berättigades att bryta marmor på all kronans jord, hvarest de kunde finna denna stenart. Sedermera fick i November 1683 en bildhuggare Peter Schultz privilegium att bryta af honom upptäckt hvit marmor i skären vid Ösmo och Sorunda.
Salttillverkning gjorde man flera försök att här åstadkomma, men de ville icke lyckas. En italiensk markis Giovanni Guagnini påstod sig här hafva upptäckt bergsalt och erhöll 1678 privilegium på ett saltverks anläggande, men det stannade vid blotta privilegiet. Sedermera 1691 föreslog en viss Gawelius att från Skottland inkalla saltsjudare, för att här bringa salttillverkning i gång, hvarför han betingade sig 2,000 daler s. m. i förskott samt privilegium i 12 år, hvilket beviljades honom, men utan att någon tillverkning kom till stånd.
Fiskerierna sökte man på flera sätt uppmuntra. Martin Klinkow, då generalproviantmästare vid svenska hären i Pomern, sedermera 1684 adlad med namnet Klinckowström, erhöll 1674 privilegium att, jemte några borgare i Stralsund såsom medintressenter, idka hvalfiskfångst vid Grönlands kuster. Från Holland införskrefvos kunnige fisksaltare och 1688 utfärdades ett reglemente för sillfångsten, då äfven åtskilliga friheter beviljades dermed sysselsatta fartyg. Perlfiskerierna i riket förklarades 1691 för en kronans tillhörighet. Perlemusslorna, »som ymnigt låtit sig märka i många rikets strömmar och insjöar, och utaf hvilka, när de rätteligen handteras, icke liten båtnad och förkofring för landet kunde stå att förmoda», skulle väl fortfarande få samlas af hvem som helst, men endast på bestämda tider och med skyldighet att efter viss taxa till konungens embetsmän aflemna i desamma funna perlor.
Fabriksindustrien befordrades på det den tiden vanliga sättet medelst privilegier, skyddstullar och införselförbud. Klädesfabrikerna gjorde stora framsteg, och förbud utfärdades att till soldatbeklädnader begagna utländskt kläde. I Halland funnos många linneväfnadsfabriker, likasom också i flera andra delar af riket lärft tillverkades, som äfven utom riket blef berömdt för sin godhet, hvarföre ock utländskt lärft blef dels förbjudet att införas, dels belagdt med hög tull. Sidenfabrikerna blefvo äfven kraftigt understödda medelst införselförbud eller höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
