Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då framstälde Oxenstierna för konungen sina tankar om nödvändigheten af en ny riktning i Sveriges politik, att, om man ville bibehålla freden, man måste söka de makters vänskap, hvilkas politik äfven hade till syfte fredens bibehållande. Konungen gillade dessa hans åsigter och i Oktober 1680 framlade Oxenstierna sina förslag för rådet. Han utgick derifrån, att Sverige hos sina grannar Brandenburg, Lüneburg och äfven Danmark, icke kunde påräkna någon pålitlig vänskap, samt att det icke heller bland aflägsnare makter för tillfället egde någon enda säker bundsförvandt. Af de två hufvudmakter, som täflade om öfvervigten i Europa, vore det för Sverige, med hänseende till dess besittningar i tyska riket, vigtigast att vinna kejsarens vänskap. Frankrike åter sträfvade tydligen efter en universalmonarki och vore derföre ej att lita på. Bäst vore derföre visserligen att fortfarande stå i underhandlingar med båda dessa täflande makter och tillika sluta sig nära till sjömakterna; men man hade ej ännu en stadfäst fred med Holland, och England vore allt för mycket upptaget af inre söndringar. Man borde derföre närma sig kejsaren, hålla honom vid godt lynne och under tiden förbinda sig med några tyska furstar, särdeles i westfaliska kretsen; men det första steg, som togs, borde dock vara afslutandet af ett förbund med någondera af sjömakterna, dels för den ännu allt för svaga flottans skull, på hvilken likväl rikets säkerhet förnämligast berodde, och dels emedan man kunde vara öfvertygad om att sjömakterna alltid skulle vilja bibehålla Sverige i besittning af de från Danmark eröfrade landskapen, för att hafva obehindrad fart genom Sundet. Handelsfördraget med Holland borde derföre ofördröjligen afslutas och derefter en förbindelse sökas äfven med England.
Förslaget, som i sjelfva verket gick ut på en omkastning af Sveriges dittills följda statskonst, ett frånträdande af förbundet med Frankrike, Sveriges bundsförvandt allt sedan trettioåra kriget, och ett närmande till dem, som så nyligen och äfven så länge varit Sveriges fiender, mötte lifligt motstånd hos flera inom rådet; men då Oxenstierna frågade dem, om de hade något annat och bättre att föreslå, blefvo de svarslösa, och slutet blef, att rådet tillstyrkte förslagets antagande. Den nära samverkan med Danmark, som varit så ifrigt yrkad af Gyllenstierna, blef sålunda frånträdd, ett förbund med Holland, hvilket han afstyrkt, blef nu eftertraktadt, och Sverige närmade sig allt mera de makter, som förut varit förbundna mot Frankrike, och hvilkas förbindelse med sjömakterna syntes återupplifvad genom det fördrag, som kort förut blifvit ingånget mellan England och Spanien.
Fredens upprätthållande var Carl XI:s hufvudsakliga ögonmärke, och då ett nära förbund med det eröfringslystna Frankrike gaf mindre utsigt härtill än ett närmande till Frankrikes motståndare, hade konungen ur denna synpunkt ingått på Oxenstiernas förslag, hvilket ock med den raskhet, som i allmänhet utmärkte Carl XI:s regeringsåtgärder, rätt snart bragtes till verkställighet. Redan den 9 Oktober afgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
