Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så snart släckas», och det föreföll honom misstänkt, att England och Holland, som voro faran mycket närmare, ännu ej slutit fördrag sig emellan. Äfven Nils Brahe, Anders Torstensson, Knut Kurck, Clas Rålamb och Gustaf Kurck yttrade sina farhågor för detta fördrags möjliga följder. Kanslipresidenten fick ingen på sin sida, utom Johan Stenbock och Gustaf De la Gardie, men han tystade dock allt motstånd genom en antydan, att det varit konungens vilja. »Vi hafva nu, Gudi lof, en regerande konung, som besluter. När man efter bästa förstånd sagt sin tanke, har man intet vidare att svara för.»
Dagen derefter underrättades Feuquières, som ännu alltid var franskt sändebud i Stockholm, om det ingångna fördraget, hvilken oväntade underrättelse han mottog med en förtrytelse, som icke litet ökades af harmen öfver att en så vigtig underhandling kunnat utan hans vetskap föras så långt. Han beskylde Sverige för otacksamhet och hotade, att om ingen ändring skedde, skulle Ludvig XIV skicka Sveriges konung fiender på halsen, som skulle komma honom att bittert ångra det steg han tagit. Oxenstierna svarade, att om Frankrikes konung illa upptog detta fördrag, så visade sådant tydligt, att han ville hafva andra monarker till slafvar och ej till vänner.
Huru vigtigt det ingångna fördraget ansågs af de öfriga makterna visade sig snart deri, att detsamma under den näst följande tiden mer än något annat sysselsatte den europeiska politiken. De båda bundsförvandterne sökte i sitt förbund indraga den ena makten efter den andra, för att så mycket kraftigare kunna stäfja Frankrikes krigslystnad, och Frankrike, å sin sida, gjorde allt för att hindra en sådan förbundets utsträckning samt, om möjligt, tillintetgöra det ingångna fördraget.
Kejsaren dröjde ej att röja sin benägenhet för detsammas biträdande, men vid hofven i England, Danmark och Brandenburg visade den franska diplomatien snart nog sig vara den segrande. Så snart man i England fick kunskap om Haager-förbundets afslutande, möttes de svenska underhandlingarna der med mera köld. Förgäfves ditsändes en af Hollands mest framstående statsmän, Conrad van Beuningen, Sveriges ihärdige motståndare under Carl Gustafs krig, för att utverka Englands tillträde till det svensk-holländska förbundet. Carl II visade derför ingen benägenhet och, sedan han, i förlitande på Ludvig XIV:s vänskap, upplöst parlamentet, stälde han sig allt mera bestämdt på Frankrikes sida. Danmark slöt sig likaledes till Frankrike, så snart det blef bekant, att England vägrat ingå i det svensk-holländska förbundet, och ännu lättare var det för Ludvig XIV att komma i ett vänskaplig förhållande till kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg. Redan i Oktober 1681 förmälde svenska sändebuden i Paris, att kurfursten erbjudit sig afstå Wesel och några andra befästade orter till Frankrike, i händelse det råkade i krig med Holland, så vida Ludvig XIV lofvade ej antaga sig Sverige, derest kurfursten skulle genom öfverraskning sätta sig i besittning af Pomern. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
