Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ny vändning i Sveriges politik, hvarför han ock ifrigt arbetade hos de fransyskt sinnade inom svenska rådet. I Maj 1682 trodde han sig veta, att riksdrotsens son, grefve Gustaf Adolf De la Gardie, Frankrikes vän, likasom fadern alltid varit, skulle, i stället för Oxenstierna, få ledningen af utrikes angelägenheterna, men han beklagade tillika, att bröderne Wachtmeister, som hade mycket inflytande hos konungen, voro alltför »envisa» och ej ville mottaga några gåfvor, tilläggande: »Det är säkert, att om man gjorde dem ett anbud, skulle de ställa till oväsen». Det syntes, att Feuquières var föga van vid en dylik oegennytta hos de svenska rådsherrarne.
Det visade sig emellertid snart, att den franske diplomatens förmodanden i afseende på någon omkastning i Sveriges yttre förhållanden varit ogrundade. Oxenstierna fans orubbadt bibehålla sin ställning, och den gamle riksdrotsen drog sig alltmera ifrån hofvet. Förbundet till upprätthållande af freden i Europa blef ock allt starkare. Spanien biträdde detsamma i Juni 1682 och äfven tyska rikets ständer slöto sig fastare tillsammans mot främmande ingrepp.
Krigsfaran ansågs dock ej öfverstånden, ty i Juli 1682 skref Carl XI till sina sändebud i Wien, att underrättelser kommit, det Danmark och Brandenburg blifvit ense om ett anfall mot Bremen och Pomern. Danmark lät ett stort antal örlogsskepp gå till sjös och bildade vid Oldenburg ett läger för 16,000 man. Kurfusten årer drog flera regementen från Preussen och sökte för dem erhålla qvarter i Mecklenburg. Man begärde derföre ånyo verksam hjelp från kejsaren och Holland. En månad derefter voro likväl farhågorna för ett utbrytande krig åter skingrade. Danmark lät sin flotta å nyo söka hamn, och de tyska besittningarna ansågos säkra åtminstone för det året, sedan det så länge ifrågasatta förbundet med kejsaren i Oktober 1682 blifvit afslutadt.
Med Ryssland hade äfven förts åtskilliga underhandlingar, för att uppgöra några stridigheter, bland annat, rörande handelsförhållanden; men ryssarne, uppmuntrade af Frankrike, såsom man i Sverige trodde, visade sig mycket omedgörliga och fordrade, att Sverige skulle afträda Ingermanland och Keksholm, hvilket från Sveriges sida besvarades med att af ryssarne begära Novgorod och Pleskov. Ställningen tycktes så osäker, att trupprörelser anbefaldes i Finland; men den inre oreda, som inträffade i Ryssland, då czarerne Ivan II och Peter i April 1682 intogo tronen, aflägsnade dock farhågan för ett fredsbrott från denna sida.
Med Polen sökte svenska regeringen förbund, till stöd både mot Ryssland och Brandenburg; men något sådant kunde dock ej tillvägabringas, hvartill icke så litet bidrog, att de högljudda klagomål, som hördes från lifländska adeln, börjat hos polska regeringen väcka förhoppning om Liflands återvinnande.
Från krimska tatarernes khan kommo vid två särskilda tillfällen beskickningar till Sverige, för att underrätta sig om konungens helsa och erbjuda honom khanens vänskap. Konungen svarade, att han befann sig väl och skulle begagna den erbjudna hjelpen, när den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
