Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfdes, samt aflät tillika skrifvelser af liknande innehåll till khanens mor, hans fyra bröder och hans kansler.
Tilldragelserna i östra Europa voro emellertid, under dåvarande förhållanden, för Sverige af vida mindre vigt än de i det vestra. Här höllos, under det årtionde, som följde på freden i Nimwegen, de särskilda staterna i ständig oro genom Frankrikes äfven efter krigets slut mer och mer utsträckta förstoringar af sitt område, och diplomatien var i oupphörlig verksamhet, å ena sidan, för att motarbeta dessa landvinningar, å den andra att kunna verkställa dem utan att föranleda ett europeiskt krig. Den ytterst verksamma franska diplomatiens sträfvanden i detta senare hänseende understöddes ock af den önskan, som, af olika anledningar, var hos de öfriga makterna gemensam – att bibehålla freden. Den af sina många framgångar hänförde, eröfringslystne Ludvig XIV var den som minst undvek kriget, men, för att kunna föra det så segerrikt som möjligt, gjorde han allt för att söndra sina fiender och förstod lika förträffligt att härvid draga fördel af sina diplomaters öfverlägsenhet som under kriget af sina fältherrars.
I England underhöll den franska diplomatien förbindelser, än med konungen, än med parlamentet, än samtidigt med båda. Inom nederländska republiken motverkades prinsens af Oranien inflytande genom lifliga underhandlingar med hans motparti bland generalstaterna. I kurfursten af Brandenburg fann Ludvig den XIV, genom att uppmuntra hans lystnad efter landvinningar på Sveriges bekostnad, en motvigt mot kejsaren och en utväg att åstadkomma söndringar inom riket, och i Danmark, som begärligt omfattade hvarje tillfälle att återvinna hvad det nödgats afträda till Sverige, hade han ett stöd mot denne sin förre bundsförvandt, hvilken han dock ännu ej uppgifvit all förhoppning att återvinna.
Sedan Feuquières, som så länge med så mycken framgång förfäktat Frankrikes intressen vid svenska hofvet, efter fåfänga försök att genom sina förbindelser med de äldre riksråden motverka Bengt Oxenstiernas inflytande, funnit sin ställning här alldeles förändrad och derföre begärt sitt enledigande, lät Ludvig XIV en annan bepröfvad diplomat, markis de Bazin, här intaga hans plats. Denne nye franske minister ankom hit i Juli 1682, med uppdrag att söka åter bringa Sverige i förbund med Frankrike och erbjuda större subsidier än förut – 150,000 livres i fred och 500,000 i krig – mot förbindelse, å svenska regeringens sida, att bistå Frankrike, derest det oroades i besittningen af »hvad det då innehade», således äfven af hvad det vunnit genom reunionerna. Detta försök att tillvägabringa ett nytt omslag i Sveriges politik omintetgjordes redan i sin början genom en etikettfråga. Det hade förut varit vanligt, att främmande makters sändebud vid sitt första högtidliga företräde hemtats af två riksråd, men för någon tid tillbaka hade Carl XI genom ett nytt reglemente förordnat, att afhemtningen skulle ske genom endast ett af de kungliga råden, och denna nya ordning hade äfven redan varit tillämpad vid danske ambassadörens Jens Juels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
