Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härefter den ena framgången efter den andra, och innan kort var hela Ungern befriadt från turkarnes välde.
Innan denna för kejsaren lyckliga utgång af kriget mot turkarne inträffade, hade Ludvig XIV, öfvertygad att han från detta håll hade ingenting att befara, låtit sina trupper inrycka i spanska Nederländerna, hvarefter konung Carl II i Spanien genast förklarat Frankrike krig. Wilhelm af Oranien sökte bilda ett starkt förbund för att upprätthålla freden eller kunna motverka de franska vapnens framgångar, samt inbjöd till gemensamma öfverläggningar i Haag, under det Ludvig XIV fortfarande underhöll förbindelser med prinsens motparti i Amsterdam. De samlade sändebuden uppgjorde ett förslag till stilleståndsfördrag och tillika ett till en närmare sammanslutning för fredens upprätthållande, derest stilleståndet icke antogs. Om båda förslagen öfverlade svenska rådet i konungens närvaro. De förbundna makterna hade önskat att, för det gemensamma ändamålets befordrande, en svensk här af 8,000 man skulle öfverföras till Tyskland, och nästan hela rådet förenade sig att tillstyrka öfverförandet af åtminstone tre till fem tusen man; men konungen ville icke utsätta sig för något krig i Tyskland. Skulle det komma till krig, så ville han med odelad styrka anfalla Danmark, hvartill han yrkade de förbundna makternas biträde, såsom äfven i deras egen fördel, emedan Danmark nu var helt och hållet vunnet af Frankrike. Detta blef också svenska regeringens svar, och för öfrigt yrkade konungen på fred snarare än stillestånd, samt fruktade i synnerhet för en enskild förlikning mellan Frankrike och tyska riket, hvarigenom de öfrige förbundne skulle lemnas åt sitt öde.
Utgången visade ock, att hans farhågor ingalunda voro ogrundade. I motsats mot Wilhelms af Oranien
ihärdiga bemödanden att sammanhålla de fredälskande makterna, gjorde Ludvig XIV allt för att söndra
dem. Han underhandlade om stillestånd särskildt i Haag och särskildt i Regensburg, medan han tillika
fortsatte sina rustningar. Redan på våren 1684 stodo tre starka fransyska härar färdiga till uppbrott och gåfvo ökad styrka åt de franska diplomaternes bemödanden. Wilhelms af Oranien motparti inom generalstaterna fick öfverhanden. Det ville icke understödja Spanien i det nyss började kriget, och med fyra rösters öfvervigt beslöto generalstaterna att ingå stillestånd på de af Ludvig XIV erbjudna vilkor. Äfven å tyska riksdagen i Regensburg blef den franska diplomatien segrande, och så afslöts den 15 Augusti 1684 ett i tjuguårigt stillestånd, dels mellan Spanien och Frankrike, hvilket fick behålla det under året eröfrade Luxemburg, jemte hvad det tillvunnit sig intill den 26 Augusti 1683; dels mellan tyska riket och Frankrike, med rättighet för det senare att under stilleståndet behålla Strassburg och allt hvad det före den 1 Augusti 1681 i tyska riket intagit. Bland de tyska länder, som sålunda öfverlemnades åt Frankrike, var äfven hertigdömet Zweybrücken. Carl XI hade befalt svenska sändebudet i Regensburg, Georg Fredrik Snoilsky, att väl icke häremot protestera,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
