Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren, men med uteslutande af det förra vilkoret om Sveriges åliggande att, medan det pågående kriget varade, bistå kejsaren med trupper eller krigsfartyg. Ett franskt sändebud, markis de Bethune, hade, efter nära tio års förlopp, å nyo infunnit sig i Stockholm och genom Frankrikes vänner bland Carl XI:s omgifning utverkat denna inskränkning i förbundsvilkoren, hvartill äfven Carl XI:s ömhet om sina trupper bidragit. Bethune, som gjort sig mycket omtyckt vid svenska hofvet, fick dock ej länge der representera Frankrikes konung. Han afled mot slutet af året och i början af 1693 blef grefve d´Avaux i hans ställe fransk minister härstädes.
Sjömakternas våldsamheter mot de neutrala makternas handelsfartyg hade emellertid fortfarit, och konungen af Danmark skickade nu en af sina skickligaste diplomater Jens Juel till Stockholm för att utverka kraftigare medel till sjöfartens skydd. Den 17 Mars 1693 afslöts ock ett nytt skyddsförbund, som innehöll, att båda staterna skulle göra gemensamma föreställningar hos sjömakterna och, om sådant icke hjelpte, utrusta krigsfartyg samt taga så många engelska och holländska fartyg, som motsvarade värdet af de uppbringade svenska och danska. När likväl tiden för utrustandet af de svenska krigsfartygen var inne, följde nya undflykter, och det syntes tydligt, att Carl XI sorgfälligt undvek att på allvar stöta sig med sjömakterna, huru förbittrad han än vid flera tillfällen visade sig öfver deras våldsamheter.
Det franska sändebudets bemödanden gingo nu icke vidare ut på att utverka ett nytt förbund, utan endast svenska regeringens bemedling till en för Frankrike fördelaktig fred, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vilkoren i det tjuguåriga stilleståndet. De krigförande makterna voro ock nu å ömse sidor uttröttade af det långvariga kriget och önskade uppriktigt ett snart slut derpå; men man kunde ej förena sig om vilkoren, och så fortfor kriget från det ena året till det andra. Ludvig XIV begärde Carl XI:s bemedling, men de mot Frankrike fiendtliga makterna dröjde i det längsta dermed, emedan de, då en sådan framställning kommit från franska sidan och tillika Stockholm blifvit af Ludvig XIV föreslaget till kongress-ort, misstänkte, att bemedlingen skulle blifva mera till Frankrikes än till deras fördel. Slutligen anmälde dock den 7 Februari 1697 de kejserliga, engelska och holländska sändebuden i Stockholm för Carl XI, att äfven dessa makter antagit hans bemedling. Alla Sveriges sändebud vid utländska hof blefvo ock nu underrättade, att fredsunderhandlingar begynt under svensk bemedling; men innan freden hann afslutas, var Carl XI icke mera till. Han hade likväl vid sina dagars slut upplefvat den triumf för sin så ihärdigt följda statskonst, att se sig vald till Europas skiljedomare[1].
Denna statskonst hade, alltsedan krigets slut 1679, varit, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>