Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s samtida: Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tröst i lifvet och hennes förhoppning i döden, hvilken för henne inträffade ännu innan hon fylt sitt 37:de år.
Hennes helsa hade alltid varit vacklande och försämrades alltmera af hennes moderliga omsorger, hvilka hon hade att skänka åt sju barn, som föddes inom en tidrymd af sex och ett halft år; hennes sorger, när fyra af dessa kort efter hvarandra skildes från henne, samt hennes bekymmer i öfrigt öfver konungens kallsinnighet, hans moders småaktiga agg och äfven andras bemödanden att störa hennes äktenskapliga frid. Man föreslog henne en resa till någon tysk helsobrunn, och konungen anslog dertill en betydande summa; men hon påstod, att om det vore Guds vilja, kunde han bota henne äfven här hemma. Hon ämnade derföre anbefalla sig i hans hand och stanna i Sverige, så »kunde de föreslagna resepenningarna användas till understöd åt fattiga». Under våren 1693 aftogo hennes krafter så, att hon måste intaga sjuksängen, från hvilken hon uppstod endast för att, när hon kände slutet nalkas, ännu en gång få i Herrans tempel begå nattvarden. Det skedde i slottskyrkan å Carlberg, hennes älsklingsställe, der hon äfven tillbragt detta års sommar. Derefter lät hon till sin dödsbädd hemta sina barn, hvilka hon gaf de ömmaste förmaningar, och i synnerhet förehöll hon sin äldste son Carl de dyra pligter, till hvilka han var kallad. Hennes sista samtal med enkedrottningen var vänligt och innehöll icke ett ord om de förra misshälligheterna. Afskedet från konungen var i högsta grad rörande. Under hennes sista sjukdom, då han fann, att han snart skulle förlora henne, insåg han först hvad han i henne egt och sanningen af hvad man från början sagt honom, att »det bodde en engel i Ulrika Eleonoras hjerta». Han syntes stundeligen vid hennes sjukbädd och deltog så mycket han förmådde i hennes vårdande. Nu ändteligen fick Ulrika Eleonora njuta den så länge efterlängtade hugnaden att se sig älskad af sin make, och glädjen häröfver uttalade sig i hennes strålande blickar och tacksamma ord. Ännu i avskedsstunden tänkte hon dock mest på att afhjelpa andras lidanden och begagnade hans rörda sinnesstämning att förnya sina förut ofta tillbakavisade böner om mildhet och skonsamhet mot undersåtarne, samt bönföll särskildt för dem, som blifvit lidande genom reduktionen. Under strömmande tårar lofvade konungen bifalla hvad hon begärt, och derefter låg hon helt tyst, utan att vidare yttra någon önskan. Den 26 Juli 1693, klockan 8 på aftonen, slutades hennes lefnad.
Lika allmänt den ädla drottningen varit älskad och afhållen, blef hon ock djupt sörjd och begråten. Ingens sorg var dock häftigare än hennes gemåls. När drottningen dog, svimmade han, och ådern måste öppnas, innan man från likrummet å Carlberg kunde föra honom till Stockholm. »Här lemnar jag qvar mitt halfva hjerta», sade han vid afresan från Carlberg, och vid ankomsten till Stockholms slott måste han under flera dagar intaga sängen. Nära tre månader derefter, vid ett företräde han gaf det danska sändebudet, brast han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
