Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1687 och fick på Carl XI:s bekostnad en furstlig jordfästning i Riddarholmskyrkan, men enligt hennes önskan flyttades hennes lik sedermera till grafkoret i den af De la Gardie återuppbyggda Varnhems kyrka i Vestergötland, der han blifvit begrafven och der hennes stoft fick en plats vid hans sida.
Riksskattmästaren Sten Bielke, De la Gardies ihärdigaste motståndare under hela deras politiska bana, hade nitiskt medverkat till hans fall, men fick dock ej skörda någon vinning deraf. I förening med De la Gardies många öfriga fiender lyckades han visserligen störta honom vid 1675 års riksdag, men både han och det parti inom rådet, för hvilket han länge stått i spetsen, fingo snart nog erfara att de förlorat allt förtroende hos konungen, så väl som allt anseende hos allmänheten. Sedermera, när Johan Gyllenstierna stod högst i konungens ynnest, blef genom hans inflytande Sten Bielke åter tagen till nåder, kallades nu ofta till deltagande i de kungliga jagtfärderna och erhöll flera nådebevisningar, hvartill icke så litet bidrog, att han förut varit en af dem, som ifrigast arbetat för reduktion och sparsamhet i statsförvaltningen. Reduktionen tog likväl snart nog vida starkare fart, än Bielke väntat, och han sjelf träffades så hårdt deraf, att hela hans förut rätt betydande förmögenhet gick förlorad och han sluligen till och med måste afstå sin dyrbara och älskade boksamling. Efter Gyllenstiernas död troddes Bielke kunna blifva för de inre angelägenheterna hvad Bengt Oxenstierna blef för de yttre; men, ehuru han visade mycken nit i utöfningen af sitt riksskattmästare-embete, fick han dock aldrig något öfvervägande inflytande hos konungen, synnerligast som Bielke ej kunde dölja sin obenägenhet för den riktning förhållandena togo efter 1680 års riksdag och som han för öfrigt saknade tillräcklig kraft och öfverlägsenhet för att inverka på Carl XI. Hans anseende sjönk också i samma mån som det kungliga enväldet steg, och det var ej mycket som återstod deraf, då han afled den 8 September 1684.
Bengt Oxenstierna var en af Carl XI:s mest framstående embetsmän och en af de få, som lyckades under hela hans regering bibehålla hans förtroende. Under de första åren efter konungens tillträde till regeringen hade Bengt Oxenstierna åtskilliga diplomatiska uppdrag, och vi hafva i det föregående visat, huru han länge och med utmärkelse var Sveriges ombud under fredsunderhandlingarna i Nimwegen. När han mot slutet af året 1679 återkom till Sverige, fick han sin embetsbefattning i kansliet, som likväl då ej förestods af den i onåd fallne rikskanslern De la Gardie, utan af hans gamle motståndare, riksskattmästaren Sten Bielke, ehuru Johan Gyllenstierna var den egentlige ledaren af utrikes ärendena. Vid dennes död i Juni 1680 måste denna ledning anförtros åt någon annan. Sten Bielke ansågs ej därtill fullt vuxen och behöfdes desutom fortfarande i drätselförvaltningen, hvarföre konungens val föll på Bengt Oxenstiena, såsom äldst inom kansliet och den mest erfarne bland de svenske diplomaterne. I Juli 1680 fick han förordnande att tills vidare förestå kanslipresidents-embetet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
