Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvaröfver jag kan yfvas och berömma mig.» Sådana svar var Carl XI icke van vid och han kunde ej undgå att känna den förebråelse, som låg deri. Han kunde dock ej heller undgå att tillika värdera De la Gardies redbarhet och duglighet, hvarföre han anförtrodde honom flera vigtiga uppdrag, och då De la Gardie begärde tjenstledighet för att sköta sin försvagade helsa, yttrade konungen sin oro deröfver samt sin önskan att »än länge få tillgodonjuta De la Gardies redliga, trogna och nyttiga biträde».
Denna önskan blef dock ej uppfyld, ty redan i Mars 1695 afled Gustaf Adolf De la Gardie, vid något öfver 47 års ålder. Han var i åtskilligt lik fadern, hade, likasom han, mycken benägenhet för ett lysande lefnadssätt, så länge tillgångarna det medgåfvo, var äfven, såsom fadern, af oroligt och misstänksamt lynne, men var stoltare och hetsigare än fadern, dock tillika också mera allvarlig och pålitlig samt ojemförligt mera ihärdig. Han ansågs allmänt såsom en af de redbaraste, kunnigaste och dugligaste i rådet, samt genom dessa egenskaper, i förening med vidsträckt kännedom om förhållandena i främmande länder, såsom den lämpligaste att efterträda Bengt Oxenstierna, derest denne skulle frånträda ledningen af utrikes ärendena.
Clas Fleming, son till Herman Fleming, som i det föregående flerstädes varit omtalad, var född den 15 Februari 1649 i Stockholm, der fadern då var öfverståthållare. Vi hafva förut visat, huru fadern, som stod högt i Carl Gustafs förtroende och var själen i reduktions-åtgärderna under hans regering, genom sitt nit dervid fått större delen af adeln till fiender och derföre vid 1660 års riksdag blifvit skild från riksskattmästare-embetet, till hvilket han af Carl Gustaf blifvit utnämnd. Vi hafva äfven berättat, att han, såsom ett slags ersättning för förlusten af detta embete, blef generalguvernör i Finland 1664. Dit följde honom sonen, som, efter slutade studier vid Åbo akademi, 1671 företog den för de förmögnare adeliga ynglingarne sedvanliga utländska resan, hvarunder han någon tid tjenstgjorde vid franska hären under belägringarna af Bonn och Maestricht. Vid återkomsten till fäderneslandet gjorde han tjenst i Svea hofrätt, blef 1674 hofråd i kansliet och 1675 ordförande i den då tillsatta granskningskommissionen, hvarefter han 1677 befordrades till kansliråd och 1678 utnämndes till öfverste för ett af honom värfvadt finskt ryttareregemente. Hans krigarebana blef dock ej långvarig och derför synes han ej heller haft sinne, men deremot utvecklade han en synnerlig verksamhet inom granskningkommissionen, som hade att förbereda förmyndareräfsten. Han skall dervid haft god ledning af de talrika anmärkningar och handlingar, hvilka fadern samlat för att användas, när hämndens timma skulle slå för dem, som förföljt honom. Detta hämndvärf synes också sonen hafva åtagit sig, ty den stränghet, som röjde sig i anmärkningarna emot den förra förmyndarestyrelsen, likasom Clas Flemings hela sätt att dervid gå till väga, kan svårligen tillskrifvas endast fosterländskt nit.
Genom denna verksamhet gjorde han sig emellertid så omtyckt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
