Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfärdade nya kyrkoordningen och var, såsom vi förut berättat, ordförande i lagkommissionen, i hvilket hänseende det förtjenar anmärkas, att han yrkade på utarbetandet af ett helt nytt lagverk, stödt på vetenskapliga och allmänt gällande grunder samt frigjordt från alla föregående förhållanden. Han ville ock redan då införa likhet i gifto-rätten i stad och på landet, så väl som lika arfsrätt för bröder och systrar, m. fl. andra förändringar, hvilka i en senare tid blifvit införda och genom hvilkas yrkande han visade sig vara långt framom sin tid.
Såsom kansler för Lunds akdemi, hvartill han blifvit utnämnd i Maj 1687, utverkade Lindsköld de första medlen till denna akademis bibliotek, skaffade henne Lundagård och egnade alltid en nitisk omsorg åt hennes förkofran. Sjelf var han ock både en ganska kunskapsrik man och äfven en lycklig skald. Det glada och lifliga i hans sinnesstämning röjde sig äfven i hans dikter, der munterheten dock icke så sällan öfverskred hvad man numera betraktar såsom det passande. Han har emellertid skrifvit en mängd tillfällighets-dikter, dels på svenska och dels på latin, hvilka, synnerligast de sistnämnda, utmärka sig genom qvickhet, fyndighet och behag. Hans dramatiska försök hafva vi förut omtalat. De tal, han såsom landtmarskalk höll till konungen vid början och slutet af 1686 års riksdag, äro de vackraste prof af svensk vältalighet, som hela detta tidskifte haft att förete, samt hafva en särskild märkvärdighet genom språkets för den tiden högst ovanliga renhet.
I allmänhet var Lindsköld, såsom vi äfven redan anmärkt, den snillrikaste bland Carl XI:s embetsmän, och äfven hans ovänner måste erkänna hans ovanligt skarpa förstånd, hans lika ovanligt snabba fattningsgåfva, hans säkra omdöme i alla förhållanden, hans verksamma nit för bildningens befordrande, hans vänliga och förekommande sätt mot alla, samt hans beredvillighet att tjena och hjelpa så många han kunde. Denna hjelpsamhet, i förening med hans lysande lefnadssätt och de stora summor han använde på byggnader, trädgårdsanläggningar och dylikt, satte honom ofta i penningeförlägenhet, och det påstods temligen allmänt, att han, för att komma derur, lät väl betala sig af dem, hvilkas intressen han befordrade hos konungen, och att han äfven icke försmådde vängåfvor från främmande makter. Vid sin död, natten mellan den 10 och 11 Juni 1690, efterlemnade han visserligen flera större egendomar om tillsammans 32 mantal, men de voro mycket skuldsatta och hvad han deraf verkligen egde öfversteg sannolikt ej den förmögenhet han fått med sin hustru. Konungen bekostade begrafningen och lofvade betala skulderna. Han gaf äfven den aflidne trogne, nitiske tjjenaren följande vackra vitsord: »Gud glädje hans själ i evighet för den trohet och försorg, han drog för min tjenst och min sons uppfostring. Jag kan honom aldrig tillfyllest beklaga: jag hafver mist en trogen, redlig och kär vän, som ville mig, min son och hela riket väl. Jag sörjer honom af allt mitt hjerta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
