Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver Carl XI:s och Carl XII:s krigsbragder, hvilka dock ej hunno fullbordas; men hans teckning öfver slaget vid Narva, hvilken han utförde vid 75 års ålder, utmärker sig genom en finhet och noggrannhet, hvilken man ej kunnat vänta hos en så åldrig tecknare. I sin helhet utgöra dessa teckningar icke blott illustrationer till de tilldragelser de framställa, utan äfven ganska upplysande bidrag till dessa krigs historia, lika som Dahlbergs här ofvan omnämnda teckningar till det stora verket Svecia antiqua et hodierna utgöra ganska vigtiga bidrag till kännedomen om byggnadskonstens utveckling inom Sverige.
I allmänhet var Erik Dahlberg bland alla de män, som gjorde sig kända under Carl XI:s regering, både den mångsidigaste och den, som i de flesta riktningar gagnat sitt land, samt äfven den ädlaste, den som företedde den vackraste föreningen af förståndets och hjertats egenskaper. Ovanligt rikt utrustad i båda hänseendena, erhöll han den ena befattningen efter den andra, gagnade under utöfningen af hvardera mer än någon annan, men trängde sig aldrig fram till någon ny förr, än den erbjöds honom. Hans befordringar gingo derföre särdeles långsamt i förhållande till hans förtjenster. Ännu i sitt 62:dra år och efter alla de stora och mångsidiga tjenster, han gjort sitt land, stod han qvar i öfverstegraden, medan flere hans yngre vapenbröder under kriget hunnit rikets högsta värdigheter. Dahlberg var för blygsam att eftersträfva dessa och för ädel att genom något biträde vid envålds- och reduktionssträfvandena köpa sig konungens bevågenhet. Slutligen tycktes dock Carl XI sjelf inse, att han allt för länge lemnat Dahlbergs förtjenster obelönte, och nu följde med ens den ena nådebevisningen efter den andra. Dahlberg blef landshöfding i Jönköpings län, generalmajor af infanteriet och friherre, allt under samma år 1687, generalfälttygmästare 1692, kungligt råd, generalguvernör i Bremen och Verden, grefve och fältmarskalk 1693 samt generalguvernör i Lifland 1696. I denna sistnämnda egenskap skulle han icke blott vara detta landskaps styresman, utan äfven söka åt svenska styrelsen återvinna invånarnes tillgifvenhet, som blifvit allt för mycket rubbad genom de stränga reduktionsåtgärderna och ingreppen i den lifländska adelns rättigheter. Äfven i denna befattning uträttade han ganska mycket, och det var icke hans fel, att han icke fullt lyckades i sitt försoningsverk.
Ännu i sin höga ålderdom tog han under Carl XII:s krig en verksam del i Liflands och särskildt i Rigas försvar. Han afled i Stockholm den 16 Januari 1703 vid nära 78 års ålder och slöt sjelf sin ätt. Han var till sitt yttre en stark och högväxt man, med vackert, ädelt och allvarligt utseende, vittnande både om krigarens beslutsamhet, tänkarens djupsinnighet och verldsmannens fina bildning. Detta fördelaktiga yttre motsvarades af ännu vackrare själsegenskaper, och högst sällan har historien haft att teckna en person så rikt utrustad i båda hänseendena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
